…

Det förflutna i form utav dunkla minnen av rädsla smeker mig sorgsen.

Alla hårda ord som sades då ekar nu, alla förnedrande slag som slogs då svider nu, finner mig gråta torra tårar som aldrig kommer – ligger som en klump i halsen och rösten, den är redo att spricka.

Tankarna springer om varandra och jag försöker att vika undan, ramla ner i en skyddsgrop i hopp om att undfly den kärleksdödande känsla som svävar över oss likt en korp.

Låt mig inte beröras än en gång av korpens näbb…

Abonnerad av dem utslagna…

Rotlöshetens tysta skrik ekar mig kall, rispar sår i hjärtat som slängs mellan olika världar. Finner ingen trygghet i min existens blott stundtals lugn och ro, korta ögonblick där jag är tillfreds med min tillvaro. Jag vill tänka ”Hem ljuva hem!”, ”Borta bra men hemma bäst!”, vill ha en vägg att fylla med fotografier, vill sucka över en överfull diskho och jag vill ha min frizon dit jag kan fly, låsa om mig i hopp om att omvärlden för en stund stannar upp.

Igår när jag gick genom Stadsparken var lekplatsen abonnerad av dem utslagna. På en bänk i utkanten av lekplatsen satt tre förfriskade personer, på bänken i mitten av parken låg en man och sov och utstrött här och var satt där fler. På den första bänken satt den ena och grät medan den andra bad om ursäkt för något som hänt, och den tredje satt med sorgliga ögon och blickade bortom allt bråk och stök. Han var rotlös – precis som jag. Han blev min spegelbild till en verklighet som vore min om jag inte haft min familj. Om inte deras varma händer tagit mina kalla fingrar, om de inte viskat om hoppet, tron och kärleken så hade det likväl kunnat varit jag som satt där på bänken och lät blicken vandra. Visserligen låter jag ofta min blick sväva bort i samma takt som en tår föds i ögonvrån, tankarna om en annan tid i en annan värld vaknar till liv och jag är i min utopi. Kanske var det där den förfriskade och sorgsna mannen var, i sin utopi, i en värld där han faktiskt får vara med, där han slipper glåpord och slående blickar från människor som med näsan emot skyn trampar på andra för att lyckas resa sig uppåt.

Jag finner fler likheter med mig själv och de utslagna som vilar sina trötta kroppar på parkbänkar, i buskar, trappuppgångar, soprum och cykelkällare än de som lever i det stundtals likgiltiga kollektiv vi väljer att kalla samhället. Fast det kanske inte alltid handlar om likgiltighet, ibland är det ju faktiskt girighet som styr samhället framåt och mänskligheten bakåt, ibland är det tanken ”vi och dem” och ibland är det nog ”bara” hoppet som tar slut, tron som inte finns eller kärleken som checkat ut. Men i min näst intill cynism gentemot samhället så vet jag – eller i alla fall tvingar mig att tro – att den faktiskt är värd att kämpa för, att det mer eller mindre borde vara ett krav som borde bäras av alla, såväl bänkboende som herrgårdsboende hjärtan.

Vi och dem, barn och ungar, kvinnor och män, svenskar och invandrare – allt ska delas upp, graderas och degraderas tills mönstrerna är lika, linjerna raka och tonerna monotona.

Den där sorgsna mannen på bänken var lika mycket jag som han var du, han föll precis som vi men har ännu inte landat…

Ordbajsa på midsommar 2010

Det finns inget utrymme för att konstla sig genom livet. Man måste följa stigen som läggs framför en och göra det bästa av alla dem diken och stup man möter, snubblar i, slukas av och stundtals hoppar ned i. Det är varken lättare eller svårare än så, finns inga tänk om, inga genvägar som är annat än omvägar fram till det man försöker kringgå. För det är ju så att vi alla springer emot samma slut, vi alla springer, går, lunkar och snubblar på olika stigar men vi alla kommer att möta hinder. Saker och ting som vi inte vill gå igenom kommer vi att tvingas genomgå – vare sig vi vill eller inte.

Vissa vill - kanske tror i sin naiva bubbla – att livet är en dans på rosor, en sång på den sjunde himmelen där vi trygga ligger nedbäddade i rena sängar. Andra vill se livet som en utdragen död där lycka, kärlek, hopp och tro blott är nödvändiga ingredienser som allt som oftast lyser med sin frånvaro. Själv har jag stått på båda sidor, blickat otrygg in i det jag aldrig kommer få, cyniskt tittat på det jag aldrig velat ha. Men alltid förvirrad vankat i tomrummet, i gråzonen som inte funnits men som jag skapat.

Jag har alltid trivts i den gråzonen. Där ingenting är riktigt på riktigt har jag alltid velat vara. Det har varit min trygghet, i det otrygga har min rotlöshet funnit sin plats och varje envist fundament som skänkt mig det som denna gråzon aldrig kunnat ge har jag lyckats fly, förstöra, glömma bort eller lämnat bakom mig i all sin prakt. Å andra sidan borde väl denna gråzon vara den perfekta balansen mellan den naiva tron om rosbladens underlag och cynikerns mörker. Men livet är inte bara svart, vitt eller grått. Det är varje färg i regnbågen och alla dess nyanser.

Det kanske är så livets stig ser ut – som en utsträckt regnbåge ut i oändligheten som en dag tar slut.

Ordbajs 11 juni 2010

Visst är jag en otroligt lättskrämd ung man, vilket kanske inte är så fel alla gånger. För ibland handlar inte rädslan om någon orimlig eller övertolkad liten händelse i ögonvrån. Ibland är det något extremt uppenbart som händer, som jag registrerar men som jag inte skulle ha sett, hört eller känt.

Jag har blivit skänkt, eller kanske fått förbannat över mig, en förmåga att läsa av stämningar, att märka av saker och ting som inte står rätt till. Och allt som oftast stämmer det. När min hjärna mer eller mindre stängs ner och min magkänsla börjar tänka, så lyckas den allt som oftast uppenbara det som omgivningen försöker dölja.

Än en gång får mina fingrar det att låta som att jag är en högmodig jävel men nu med ett sjätte sinne. Så är inte fallet. Jag är samma tomte nu, som den som titulerade sin kuk som en snopp förut. Men ska jag skriva om min lilla snopp så måste jag ju även kunna skriva om min förmåga/förbannelse?

Varje gång min mage uppenbarar något så önskar jag att det inte skulle behöva tolkas av min hjärna då min hjärna tolkar, mer eller mindre allt, i mörkt sken. Per automatik så tolkar jag det som omgivningen döljer som något negativt, något som är negativt gentemot mig. Det blir för mig det enda logiska, att det som personen försöker knuffa in i mörkret är något som kommer att göra mig illa. Jag menar, varför skulle man annars försöka knuffa in det i mörkret, om det inte gjorde ont för den som man inte vill ska kunna se, höra eller känna?

Samtidigt som jag inte vill ha min förbannade magkänsla så älskar jag den. Den gör mig gott och får mig många gånger att tänka om. Men många gånger ligger den bara där och slår, skär och spottar. Som ett hånleende uppspikat på insidan av ögonlocket syns den varje gång jag blinkar, skriker ut dem där sekunderna som fick mig att koppla på den. Tankarna tar över och allt blir bara kaotiskt, slafsigt och förvirrat.

Men som sagt, ibland tvingar den mig att tänka om. Att sätta mig själv åt sidan och faktiskt stanna upp och hjälpa till. På Valborg var det min mage som tvingade mig att stanna på Fristadstorget, den ropade på mig och bad mig hjälpa den oroliga skara av ungdomar som förvirrat försökte hjälpa vännen som låg sovandes i busskuren.

Ordbajs 9 juni 2010

Jag har nog gjort det, omedvetet har jag trotsat min rädsla och faktiskt stannat upp och lagt några pinnar i en hög. En början på något som är jag, något som kan falla samman och göra ont men något som är fundamentalt för att jag ska kunna leva ett liv där jag ger mer än jag tar. I ett misslyckat försök i att inte låta högmodig  så tycker jag personligen inte att jag platsar i den hög av giriga gamar som roffar åt sig allt inom räckhåll. Jag trivs bäst när jag vet att jag ger, när mina fotsteg faktiskt inte bara tas för mig själv och när det jag gör faktiskt har en betydelse för någon annan.

Det har blivit en stor del i mitt skrivande, i min öppenhet och ibland totalt nakna blottande av mina tankar, känslor och tillkortakommanden. Att faktiskt ge något av mig och den jag är, till dig som just nu sitter och läser, är ett privilegium. Att du läser är för mig en ära, att du berörs är för mig obeskrivligt, att du faktiskt tycker om det ibland blir en pinne i min hög. Min hög av pinnar kommer aldrig bli mer om jag inte fortsätter att skriva, det kommer ta stop och mitt lilla liv här på jorden kommer bli en död vandring längs stigen istället för vad det bör vara. En nyfiken vandring i skratt och gråt, en stillsam picknick i en glänt precis intill, hårda fall över stockar och sten, förvirrat spring på oupptäckt mark och allt annat som hör livet till. Som hör stigen emot döden till.

Ingen poet är jag, kan inte kalla mig författare, inte heller skribent, krönikör och journalist vill jag aldrig bli sedd som. Kan inte sjunga och spelar dåligt på min gitarr. Men i mina texter skapar jag stundtals musik, stundtals hjärtskärande, hjärtvärmande och ibland förstummande melodier där mina toner är våra bokstäver. I skrivande stund är allting bara mitt, men i ett knapptryck är det bara erat.

Ordbajs 8 juni 2010

Finner en behaglig trivsel i tystnaden. Att bara sitta och stirra ut i tomheten är ibland ytterst behagligt, ganska ledsam blir jag och inget vackert tar sig in i tomheten som omringar mig. Men det är behagligt. Det är en realistisk tomhet, men entonig, en monoton klang av alla orättvisor, all ondska och alla de märkliga beteenden som vi människor ständigt fyller våra liv med, utsätter våra medmänniskor för och faller offer till.

Jag vet att världen inte är en plats för bara ondska, att det faktiskt finns soldater som önskar sig bli arbetslösa, att en och annan person på försäkringskassan faktiskt inte vill tvinga en sjuk medmänniska ut i arbete. Jag vet till och med att det finns vårdpersonal på äldreboenden som inte tycker att de gamla kan sitta i sitt eget urin medan de själva sitter och hånler på sina höga hästar. Men det är onekligen svårt att se dem bakom alla vedervärdiga människor som står i täten och slår. För det är de som syns, som skriker högst, tar all plats och fyller den tomhet jag i tystnad blickar in i.

Visst lyser jag av dubbelmoral i mina utspel, i mina tycken, tankar och känslor. Men jag är i förändring och dubbelmoralen kan jag inte kringgå trots att jag mer än gärna skulle vilja det. Ta konsumtion t.ex. som för mig var väldigt viktig förut. Älskade nya saker, dem senaste och oftast dyraste ville jag alltid ha. En genuin prylbög som i sin jakt på det materiella totalt kvaddade sin ekonomi. Självklart vill jag fortfarande ha nya saker, – den nya iPhonen sprang ned i min ficka mentalt vid första anblick – men å andra sidan så gör det mig inget att jag inte har den. Min halvtrasiga och smått fuktskadade ”gamla” iPhone funkar, visserligen lite som den vill, men den funkar. Och den irritation jag känner när någon konsumerar på samma sätt som jag gjorde, det vill säga utan att egentligen ha råd, måste ju betyda något.

Alla dessa förbannade saker som vi omringar oss med är ju ingenting egentligen, bara meningslösa och framför allt döda ting som vi inhandlar för att vi under en kort stund ska känna oss lite gladare, för att vi ska unna oss något som i slutändan inte betyder något. Det är helt absurt hur vi kan finna klädesplagg, mobiltelefoner, datorer, tv-apparater och smink vara så viktigt för att vi ska kunna leva i någon slags fiktiv helhet. Jag menar, vi alla är ju lika hela eller halva trots att vi införskaffat något nytt materiellt skräp.

Vi lever bara en gång och jag tror inte på någon himmel, något helvete eller något efter liv. Jag tror på mörkret, det står där och väntar på våra sinnen, på våra kroppar, men inte på vår energi. För vår energi blir aldrig svart, den dör aldrig utan lämnas åter till jorden…

Förenade i vår sorg

Mormor är borta nu, hennes trötta hjärta har fått sin vila, luften i hennes lungor ligger i vinden vi smeks av, ständigt, för alltid, för oss.

Hon bar sitt hjärta i kupade händer, för att vi skulle beskåda, skänkas, omfamnas av hennes kärlek – en kärlek som i en evighet ligger utsträckt inom oss.

Förenade i vår sorg står vi, i tårar badar vi, i vår kärlek lever vi tillsammans – precis som mormor ville.

”Det är en lögn allt ihop”

Jag trevar mellan gränserna, slits mellan det vackra och det mörka – mellan det som finns inom mig. Det är svårt att bryta mönstret och släppa allt tryggt i den otrygga bitterheten, de vidöppna ögonen som cyniskt är stängda öppnas i min tankegång men har stundtals samma ögonlock i livet. Inget vackert finns att finna i mina hårda ord, inga vägar fram ligger öppna i domen jag spyr ur mig och ingen kärlek finns att känna i hatet jag innerligt besitter när jag stundtals tittar på omvärlden.

Det är en lögn allt ihop – ett hånfullt leende ligger över livet och det är jag som drar på smilbanden. För jag är tidvis den där mobbaren jag föraktar, den där obeskrivligt dåliga förebilden som med vapnet på tungan helt ignorerar mina medmänniskor. Men jag vägrar att släppa tron på mig själv; för i mig finns en outsägligt vacker kärlek, en medmänniska utrustad med genuin empati och omtanke. Försöker inte moralisera, klappa mig själv på axeln, höja mig emot skyn och bli större än er – försöker blott bli någon annan än en i mängden. Vi är alla lika unika, kärleken ser inte skillnad på folk & fä, och vi äger alla rätten att förändras.

Men man ska inte förändras. Man ska gå på i samma takt, med samma syn och samma selektiva hörsel för om man förändras så är man falsk, man är inte på riktigt utan vänder kappan efter vinden.

”Din son kommer att i sin ensamhet ändå bli nådd…”

Tanken på att alla barn ska växa upp i den värld vi lever i skrämmer mig. Kan tveklöst säga att tanken gör mig vettskrämd. Ingenstans finns det trygghet, trygghet som återspeglar det barnen förtjänar vill säga.

Visst kan vi inbilla oss att det är tryggt i våra hem. Men så länge tv:n kastar in ondska i våra vardagsrum och så länge internet är en lekplats för mobbare så är de inte tryggt. Din son kommer att i sin ensamhet ändå bli nådd och få sin rätt att existera bespottad. Din dotter kommer att få vuxenvärldens skeva ideal och vedervärdiga levnadssätt serverat direkt i soffan.

Skolan är väl ingen idé att ta upp som en trygg plats, vi vet alla hur det ser ut, hur lärarna ställer sig bredvid och iakttar handfallet, hur rektorer tveklöst ignorerar problemen för att ”de inte kan”, ”inte förstår”, ”inte kan ha koll på allt”. Man serverar problemet med en tystnad och hoppas på att eldsjälar ska göra sitt, att mobbningen ska rinna ut i sanden och att den inte är så farligt som gråtna ögon berättar. Men den är farligare än vad tårarna berättar, den är värre än vad någon kan tro sig veta; för det är ett barn med smärta bakom alla dessa tårar, ett barn som med stukad själ haltar fram.

Ska vi slänga bort tv:n, stänga ner internet och börja med hemskolning? Absolut inte – då förlorar vi, lägger oss ner och ger upp. Vi kanske ska lyfta blicken och se vår del i det hela, se hur våra kommentarer runt om i tidningar, forum, bloggar osv. så lätt kan återfinnas, ordagrant, i meningar som skriks ut över skolgårdar. Vore väl en tanke att aldrig mer yttra orden ”de gör det för att de är kära” när ett barn på dagis gråtandes säger att någon knuffade och slog. Kanske ska tänka till innan vi säger att ”mamma gör sig fin” när hon står framför spegeln och målar bort allt unikt. En idé vore kanske att våga ställa sig emellan, våga bryta tystnaden och faktiskt våga omfamna problemet.

Verkligheten – ”Fumlig jätte i en glasbutik”

Ibland slår sig verkligheten in likt en fumlig jätte i en glasbutik. Jag finner ingen väg bort utan ser allt glas falla för att bli tusen bitar på golvet, kvar är inget helt bara skärvor som gör ont. Länge har jag lyckats koppla bort – mer eller mindre – bitar av mitt liv som jag inte kunnat göra något åt. Ekonomiska frågor, boende och allt annat som blivit som bortblåst då jag irrat runt i cirklar, den där jätten har inte fått något spelrum, har inte heller krävt något. Men nu när spelrummet blir större och ljuset sprider sig hittar jätten in igen, han får plats när han river, kan svinga sin klubba av sanningar och jag kan inte stoppa honom. Man kan inte stoppa verkligheten.

Ett nytt jobb har jag landat i, en lön kommer att komma, skulderna kommer att gå när jag fyller gamarnas munnar och det känns bra. Det är onekligen obeskrivligt skönt att faktiskt stå på fötterna, att göra sitt bästa under arbetsdagarna och faktiskt göra det riktigt bra. Jag kan förnimma turerna till tvättstugan, Ikea-kassarna är fulla av kläder, både mina och barnens. Jag suckar av irritation när Viljas strumpor faller till marken, när Vincents gräsfläckiga byxor lämnar tvättmaskinen med samma fläckar som de hade när de lades in. Kan till och med se Elvins små tröjor ligga vikta på soffkanten. Det är en minimalistisk lägenhet vi bor i, svartvita bilder pryder väggarna, leksaker ligger strategiskt utlagda på golven och våra namn står på dörren som leder in till vår frizon. Stearinljus skrämmer mörkret när jag i min ensamhet gör det jag älskar, när jag låter mina ord bli allmänhetens, när jag gråtandes skriver ord jag inte kan tala och i eufori uttrycker min kärlek för mina barn.

Men det är långt dit. Innan den platsen är min verklighet måste jag fortsätta treva i ett inneboendetillstånd vilket gör mig ont, jag vill ha mitt och dela det med barnen, de förtjänar det. Det är nog till och med så att jag förtjänar det, prövotiden för mitt liv har gått ut nu; jag har bevisat att jag kan leva. Så lätt är det inte. Det vet jag och försöker inte inbilla mig något sådant men vill ha en paus. I ett avstängt läge glömmer man bort mycket som man tidigare tagit föregivet, t.ex. att ha pengar nog att kunna åka till jobbet för att tjäna ihop tillräckligt för att kunna åka till jobbet dagen därpå, eller att kunna lyfta telefonen och ringa.

Visst löser det sig alltid, pengar är inte allt och det är definitivt inte mer viktigt än att det behövs för att man ska kunna leva som en del i samhället. Det är inte världens undergång men det kan lätt bli humörets undergång.