Mitt P3 – 17 aug 2009.

Denna text sändes i Mitt P3 den 17 aug 2009. För att höra hur det lät klicka här och leta sedan upp 17 aug 2009.

För vissa infaller faderskapet helt naturligt. För vissa tar det tid. För vissa kommer det inte alls. För mig är inte faderskapet bara den känslomässiga biten. Det är inte heller bara den biten där man finns där för sitt barn och tar hand om honom/henne. Det är en kombination av båda delar. När jag blev pappa byggde kärleken för mitt barn bo i mig direkt och en bit av faderskapet föll på plats. Men den andra biten; vart var det meningen att den skulle komma ifrån? Var det den biten man skulle få av sin egen fadersgestalt?

Min pappa, som rent logiskt skulle ha varit min fadersgestalt, är ingen jag direkt vill se som det. Det vore fel av mig att inte nämna att han faktiskt har varit en bra pappa. I alla fall stundtals. Tyvärr väger inte det upp den känslan som ibland ger mig önskan om att jag faktiskt aldrig haft en pappa. Det är inte så att jag önskar livet ur honom, det skulle räcka om han aldrig klampat in i mitt. Då hade jag inte behövt sträva efter bekräftelsen och inte heller hade jag haft en ryggsäck fylld med besvikelse, ångest, känslan av att inte duga och allt annat som jag ofrivilligt fått nerpackat. Kanske hade jag inte heller förträngt saker och ting så hårt att jag idag inte minns något. Viss minns jag lite; små fragment som tyvärr inte är tillräckliga för att skapa en bild, men stora nog för att ge mig magont.

Ett fragment som många gånger lyckas hitta tillbaka till mitt medvetande är när jag går av tåget efter min tid som inneboende hos pappa. Jag bodde innan dess hemma hos mamma men ville vid 8 års ålder flytta hem till pappa som med sin nya fru och min yngsta storebror flyttat till Norge. Tyvärr var det en vilja som jag idag ångrar. Jag vet inte vad som fick mig att vantrivas, men något säger mig att jag faktiskt trivdes till en början. Men efter 3 år ville jag hem igen, jag ville vara en del av en familj. Jag började bete mig illa i hopp om att bli ”hemskickad”. Jag kommer ihåg att jag stal en deodorant från min bästa vän. Om jag inte missminner mig så sa jag till pappa och hans fru att jag fått den, det var ju inte så att jag inte förstod att det skulle fram att jag inte fått den. När det kom fram satte vi oss i köket och har för mig att det bara var jag och pappas fru. Hon skrek för fulla muggar och slog deodoranten i bordet och jag inväntade domen som skulle betyda min frihet. Istället fick jag sitta på mitt rum till jag ”lärt” mig att man inte gör så; som om att utegångsförbud någonsin har fungerat, det är väl snarare ett sätt att slippa ta tag i problemet. Min vän var inte längre min vän och ännu en anledning till att stanna var undanröjd.

Jag vet inte hur lång tid jag gick runt som ett deprimerat barn, jag vet inte hur länge jag kände mig som en besvikelse, ett tomrum som ständigt var i vägen. Till slut stod jag i alla fall på tågstationen i Eskilstuna. En tom 12 åring, ett vilset barn. Mamma har berättat att jag hade en tom blick, händerna gömda i tröjan och att jag mer eller mindre såg ut att ha tappat livslusten. Jag kommer aldrig glömma den kram som jag fick av mamma. Den var så varm, det var så mycket kärlek. Denna odugliga unge som inte gjort annat än att tära på sin fars liv stod nu i famnen på någon som faktiskt älskade honom. Någon som tog sig tid att lyssna, någon som faktiskt tittade på honom.

En vecka efter hemkomsten fick jag en massa prickar på armarna och det kliade överallt. Enligt läkaren var det en allergisk reaktion, dock är jag inte allergisk mot någonting. Det var nog snarare en reaktion på kontrasten mellan att vara inneboende till att faktiskt vara en del av en familj, kontrasten mellan hat och kärlek.

Jag försöker att inte göra samma misstag som min pappa gjorde, eller gör. Jag försöker skapa mig min egen fadersgestalt. Jag vet att jag har gjort många misstag, och jag försöker inte skylla dem på min pappa. Däremot tror jag att anledningen till att jag tappar tron på mig själv som en bra pappa till mina barn, och att jag stundtals tror att mina barn har det bättre utan mig, är ett resultat av mitt bristande svar på fadersgestalt. Jag har själv känt besvikelse gentemot min pappa under min uppväxt och gör det fortfarande, och det har gjort att jag idag tror att jag många gånger skulle ha haft det bättre utan honom.

Men jag börjar inse att jag faktiskt inte är min pappa trots att hans gener rör sig i min kropp. Och Vincent, Vilja och Elvin ni behöver inte oroa er. Jag kommer alltid att finnas för er och om jag hamnar i en svacka kommer ni få en förklaring, jag kommer inte vända ryggen till.

Jag älskar er!

Tankar från en grusväg.

Jag har alltid tyckt att det är något speciellt med att ta sig fram på grusvägar. Oavsett om man hör gruset slungas upp längs bilens undersida eller om det är ljudet av gruset som pressas ihop av ens utslitna joggingskor, så uppstår det ett naturligt ljud som inte kan annat än att väcka tankar.

Tankarna om allt och inget. Varför säger man egentligen så? Allt bör väl egentligen innefatta inget? Att säga allt och inget är lite som att säga att vinden är vindstilla, det finns ingen vind om vinden är vindstilla.

När man nu hamnar i dessa tankar så snappar man lätt upp saker och ting i ens omgivning. Sist jag gick på en grusväg såg jag ett dött träd ligga längsvägen och hamnade osökt i tankar om mitt familjeträd. Kanske låter det dystert att jag börjar tänka på mitt familjeträd när jag ser ett dött träd, men mitt familjeträd är inte bara dystert, det finns grenar i det trädet som varit nära på att knäckas men det har aldrig tillåtits av de andra grenarna. Jag vet många som sett vårt familjeträd som ett psykotiskt, alkoholiserat, deprimerat och helt misskött träd. Men jag har aldrig varit rädd att knäckas. För jag har alltid vetat att det funnits och finns grenar där som stöttar mig. Det finns en stor skillnad mellan trädet vid sidan av vägen och familjeträdet som vi alla bär med oss. Och det är att familjeträdet slutar aldrig att växa. Ibland är det man själv som tillför grenar till trädet, ibland är det andra grenar som tillför nya grenar. Och ibland har man turen eller oturen att en av trädets alla grenar sträcker sig ut för att omfamna ett annat träd. Och har man som sagt turen eller oturen så blir det omfamnade trädet en del av ens eget träd.

Jag såg även en ensam myra, han eller hon vad vet jag gick ensam över grusvägen. Jag insåg ganska snabbt att även vi människor så som den ensamma myran på vägen är väldigt maktlösa. I alla fall när vi är ensamma. Ibland undrar jag om vi människor förstår vad vi skulle kunna åstadkomma om vi bara tog varandra i hand och hjälptes åt. Istället för att sitta på våra industriarbeten och gnälla på att invandrare bara suger socialen på pengar och istället för att sitta på våra kebabhak och gnälla på att alla svenskar tycker illa om oss så kanske vi ska ta varandra i hand och gör något tillsammans. Det kommer inte ta lång stund för oss att inse att vi faktiskt är rätt lika, vi kommer snabbt se att vi har samma problem hemma. Trots att vi inte delar samma hudfärg, samma religion, samma modersmål så är vi människor. Vi tycker alla att våra fruar ibland gnäller lite för mycket eller att våra män gör lite för lite hemma. Men vi vägrar att se det ibland, det är så förbannat mycket lättare att se alla muslimer som terrorister, alla amerikaner som skjutgalna hillbillys, alla finnar som nersupna idioter, alla norrmän som glada skidåkare och alla svenskar som meningslösa mesar. För det är stereotypen. Stereotypen är mänsklighetens största fiende!

FaceBook en inre dialog.

Platsen där människor, vanliga människor, meddelar om hur vädret är just där de befinner sig. Att de minsann är trötta, pigga, uttråkade, bakfulla eller helt enkelt bara existerar. ”Fan vad jag har kul på festen jag är på!”, skriver någon som, trots den roliga festen, tar sig tid att sätta sig vid en dator. ”Bara 28 dagar kvar!”, skriver någon annan och största delen av dem som läser det har ingen aning om vad som händer just om 28 dagar.

Någonstans måste man ha tron att dessa twitter-lika statusuppdateringar faktiskt är till någons intresse. Tron att någon av de 50-400 vänner man har på FaceBook faktiskt har ett intresse av att veta att det regnar igen, måste ju finnas där. Och jag måste tillkännage att även jag uppdaterar världen om min meningslösa tillvaro. Den är inte alltid meningslös för mig personligen men för andra måste den nog ses som det för vem bryr sig om att jag ska titta på film och äta chips?

Vi människor verkar ha ett behov av att skriva ut vår inre dialog. Jag tror nämligen att det är just det vi gör, eller i alla fall jag. Jag sitter och pratar med mig själv. Helt plötsligt hamnar jag i en psykos och utan att tänka på det slänger jag upp en uppdatering. När jag väl vaknat upp börjar jag bråka med mig själv. Jag ifrågasätter mitt behov av låta människor veta vad som pågår i mitt lilla huvud. Jag ifrågasätter helt enkelt min inre dialogs behov av att bli en del av planket;

-Varför måste du alltid hoppa ur munnen? Räcker det inte med att du ständigt fyller mig med ditt malande om petitesser, bitterhet och irritationer? Kan du inte låta folket slippa?!
-Men, det kanske finns någon där ute i cyberspace som faktiskt vill veta?
-Jo, ditt liv är nog så pass intressant att omvärlden inväntar en uppdatering. Håll käften istället!

Om jag ser att någon jag känner har blivit taggad i ett foto så brukar jag oftast ta en titt. Men jag brukar även fortsätta titta på de resterande bilderna i fotoalbumet, trots att jag bara känner en av personerna på ett av fotona. ”Ingen aning om vilka det är, men roligt på midsommar hade de!”, Vad ska man göra men den nyfunna vetskapen om att några man inte känner har haft en bra midsommar? Det kommer även bli jättejobbigt om man träffar någon man sett på FaceBook i det riktiga livet;

-Hej, jag heter…
-Jag vet redan vad du heter, fan vad duktig du var på midsommar när ni spelade kubb!

Jag har även byggt upp en slags ångest inför relationsstatusen, ska man titta på den? Och vad ska en sådan som jag välja? Jag ser mig inte som singel, jag ser mig inte som att vara i en relation och det är inte speciellt komplicerat de andra valen är omöjligheter. ”Förvirrat men accepterat”, det skulle vara en relationsstatus för mig. Som det ser ut nu är den blank, och den kan ju tolkas på vilket sätt som helst. För vissa skapar relationsstatusen ”problem”, jag har på riktigt hört folk berätta i en besviken ton att deras respektive har valt ”I ett förhållande” och sen fyllt i den besviknes namn. Problemet med det hela är att man kan ju inte, inte acceptera det, men den besvikne vill inte heller ändra sin relationsstatus från ”Singel” till ”I ett förhållande”. Det var inte så att den besvikne inte såg sig själv som att vara i ett förhållande men känslan av att vara fri som faktiskt singel gav den besvikne var en känsla som den besvikne ville ha kvar.

Och vad gjorde jag nu? Jo, jag spillde ut min inre dialog.

// jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Svensk roulette.

I rysk roulette sätter man en kula i en revolver, snurrar på trumman för att sedan föra revolverns pipa mot sin egen tinning och trycka av. Varför man skulle göra detta vet jag inte, men det finns säkert någon anledning. Att anledningen är lika rimlig som att människor i näst intill panik springer upp ur vattnet när det börjar regna är kanske ingen omöjlighet.

Det är nog svenskarnas svar på rysk roulette; man stannar lite längre på stranden trots att regnet ser ut att vara på väg. ”Skynda er upp barn regnet kommer!” hör man en mamma skrika när regndropparna börjar falla. Som om de badande barnen skulle kunna bli blötare. Jag vet inte om det är bristen på eftertänksamhet som ställer till med denna sinnesförvirring hos de vuxna eller om det helt enkelt beror på att mamma och pappa inte vill bli blöta. Det känns ju som en omöjlighet att föräldrarna hoppar ner i vattnet med barnen och offrar sina torra och ibland lönnfeta kroppar för att barnens skratt ska fortsätta fylla stranden.

Att köpa kläder till sin sambo eller än värre, köpa kläder till någon man är förälskad i är ett parti roulette som jag personligen helst blir förskonad från. Man måste först gå in i en affär som man inte vill gå för att där mötas av super glada försäljare och stressade medmänniskor. Tankarna som springer i huvudet är ”Vad var det nu för storlek!?!?!” för man vill INTE köpa något som är för stort eller för litet. Sen letar man febrilt efter något som man tror att hon ska tycka är snyggt. Och ni stackare som har en flickvän som slaviskt följer dagens mode måste ha ett rent helvete i sådana situationer. Jag skulle nog inte kunna köpa ett par byxor där midjan sitter under armarna. Och hur ska man kunna ha koll på vad modet är just den dagen hon ska få presenten? Finns det något telefonnummer dit man kan ringa och prata med en spåkärring som endast inriktar sig på mode, ”Hej, jag ska köpa ett par byxor till min flickvän är det fortfarande Steve Urkel-modet som gäller om en vecka?”. När man väl hittat ett plagg så måste man spara kvittot och bara det i sig skulle för mig personligen vara ett rent helvete då jag i samma stund som jag får kvittot tappar bort det. Sen går man i väntan på att domedagen ska komma, varje dag kollar man att kvittot är kvar, man börjar räkna hur många andra som bär samma plagg. Ser man ingen som bär plagget så blir man rädd att man köpt fel, ser man för många så blir man rädd att plagget inte ska vara tillräckligt ”personligt”. När dagen är kommen och paketet öppnat så tar det inte många sekunder förrän man ser om man köpt rätt eller fel. Har man köpt något för litet, ”Jahaja!!! Önsketänkande?!?!”. För stort, ”Så det är så du ser mig?!?!”. Och nog fan sägs det i ett tonläge som gör det omöjligt att fastställa som besvikelse eller om det är mer på skämt. Får man höra att de tycker om plagget så säger man snabbare än blixten ”Jag har kvittot kvar om du vill byta! Det gör inget om du vill byta! Är du säker på att du inte vill byta?!?!” tills man hört att de inte vill byta det minst 5 gånger. Får man däremot inte höra någon speciell reaktion mer än, ”Ooojj… Tack…” så vet man att man kommer få höra det senare. Det lagras hos flickvännen och de glömmer det ALDRIG! Det kan ta sex månader, det kan ta ett år men det kommer att komma, ”Jag kanske har blivit tillräckligt smal för tröjan jag fick av dig förra året… IDIOT!!!”.

Jag tycker inte att vi ska köra rysk roulette jag bara påpekar att svenskens sätt att utmana ödet är lite annorlunda. Köra lite för länge med bilen fast lampan om att bensinen snart är slut lyser, gå en promenad utan reflex när det egentligen är lite för mörkt eller sova fem minuter till innan man ska till jobbet.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

FlummaRunt.se återuppstår!

Efter att ha legat nere under en tid har jag bestämt mig för att starta upp FlummaRunt.se igen! Dock kommer innehållet antagligen att se lite annorlunda ut. Ni som följde bloggen när den var uppe förut vet att det var en rätt mörk plats, tankar på att försvinna, ett malande om hjärtklappningar och annan panikångest relaterad ”dynga” var ständigt uppe på tapeten. Hårda ord och arga kommentar (de få kommentarer som kom) från tex. ”Granntanten” som i mitt tycke var ett skämt.

Till största del kommer innehållet bestå av krönikor, noveller, dikter, textflöden och en ”dagbok”. Och jag hoppas att ni ”vågar”/vill kommentera innehållet.

Välkommen tillbaka FlummaRunt.se och jag hoppas att några av de ca 150 läsare som dök upp dagligen kommer tillbaka!