Vad hände igår?

Vad hände igår?

Bruna ögon mötte min blick,
Bruna ögon slukade min uppmärksamhet.

Omgivningen tycktes tona bort,
Omgivningen tycktes falla i tystnad.

Leende läppar sade ordet hej,
Leende läppar gav mig en kyss.

Samtal i timmar på korta minuter,
Samtal i timmar gav mig svävande känsla.

Vad hände igår?

Rykten? Rykten! RYKTEN!?!?

Jag har någon slags hat-kärlek när det gäller rykten. Blotta tanken på att någon faktiskt tar sig tid att skapa ett rykte värmer på något sätt. Jag menar om en person lägger ner energi på att starta ett rykte om någon så måste det väl betyda att denna person betyder något för ryktesstartaren. Eller? Eller är ryktesstartarens liv så innehållslöst att hon eller han måste fylla det med något så trivialt som ett rykte, som inte ens innefattar detta meningslösa liv som ryktesstartaren tycks leva?

Och vissa rykten är så jävla tråkiga. ”Han är inte så seriös!”? Oj, vilken fantasi! Om man nu ska starta ett rykte kan det väl vara något mer slående. Jag kan inte låta bli att dra parallellen med det sms jag fick två på natten för x antal månader sedan, ”Du är en i fitta i mina ögon!”; Jaha? Helt intet sägande, personen som skickade meddelandet är, vad jag vet, heterosexuell vilket i alla fall indirekt betyder att personen tycker om just fitta. Så var det egentligen en komplimang? ”Vi” måste bli mer specifika i våra rykten och efterblivna sms hån. Försöka stänga den dörr ”vi” lämnar öppen för att vi inte har mer än tre ord i ordförrådet. ”Han har börjat ta kokain!”, hur fan kunde jag missa den trippen. Snacka om att misslyckas ta droger om man inte ens kommer ihåg ruset man fick.

Ja, det var lite tankar så här på förmiddagen.

//jePPe Oskar Gustafsson

28 augusti 2009 – Ensamhet

Jag parkerade bilen efter att ha irrat mig vilse på Stockholms alla vägar. Det var en timme kvar tills insläppet började och jag var ca 400 meter från Göta Lejon. Jag klev ur bilen och började knalla mot Götgatan. Det första jag la märke till när jag kom upp på Götgatan var ett kafé. Tätt därefter slog det mig att jag befann mig mitt i en grupp av människor som var på väg till en av alla dem krogar som stod och vänta på att sluka månadens lön. Jag hör mig själv säga ”Coffee?” högt och tydligt med någon slags indiskbrytning och smiter sedan in på kafét som stulit min uppmärksamhet.

Jag gick raka vägen fram till disken.
- Hej!, sa en äldre man.
- Hejsan, en koppkaffe tack!, sa jag.
Jag såg mig runt i lokalen och min blick mötte blicken av en annan i personalen. Och min blick tvärnitade.
- Hej!, sa hon med en pigg och glad röst.
Adjektiven sprang i huvudet och jag blev lite småsur då jag kom på att både block och penna låg hemma. Hon var varken snygg eller ful men hon lös. Hon såg sådär genuint trevlig ut och hade ett leende som smittade av sig.
- Tjossan!, sa jag och funderar lite på vart det kom ifrån.
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på, men jag stod i alla fall kvar där och tittade in hennes ögon medan mannen bakom disken sa något. Det var något om kaffe tror jag, jag sa i alla fall ja.
- Det tar en stund!, sa han.
Jag gick och satte mig på en barstol som var placerad under en lampa och precis framför det stora skyltfönstret ut mot Götgatan. Jag hann inte vänta mer än en minut förens jag hörde hennes pigga och trevliga stämma igen.
- Det var kaffe du skulle ha? Var det en stor eller liten?
- Ja, precis! Jag har ingen aning faktiskt, den kostade 28 kronor i alla fall.
Det var tydligen en stor koppkaffe jag hade beställt såg jag när den äldre mannen kom lunkandes med glaset. I samma ögonblick som jag tog min första klunk av det alldeles för varma kaffet la jag märke till ett kontor tvärs över gatan på andra våningen. Det var en fastighetsbyrå. Det stod ett svart skrivbord och en kontorsstol i svart skin precis bredvid det stora fönster jag tittade in i. Lite längre in i rummet stod ännu en uppsättning av likadana möbler. Man kunde knappt se in i skyltfönstret på nedervåningen då fönstret var fyllt av bilder på hus och lägenheter som var till salu. Mellan fiket och fastighetsbyrån gick uppklädda människor. Feststämningen låg i luften. Insikten om att man ser ut som ett retard när man försöker gå i högklackat tycks inte ha nått vår huvudstad heller. Av alla de högklacks beklädda tjejer som gick förbi såg jag bara en som faktiskt kunde ta sig fram i dem; och inte helt oväntat var hon den äldsta av de som försökte. Ganska snabbt insåg jag att jag hade placerat mig på en plats i fiket som var näst intill omöjligt för dem förbipasserande att inte titta till på. Dem flesta slängde bara upp en snabb blick, några tittade till och log, några tittade till med en blick som sa ”Vad fan vill du?”. Den sist nämnda blicken var nog den roligaste, då jag besvarade den med ett leende och det svaret skapade en än större irritation hos personen som gick förbi. Det må vara barnsligt men jag tycker att det är extremt givande att irritera människor på ett sätt som faktiskt är rätt trevligt. ”Jag spöade honom för att han log mot mig!” det funkar ju liksom inte. Den stora koppen kaffe var snart slut och det började bli dags att röra sig emot Göta Lejon. Jag ställde det tomma glaset på disken och sa hej då till den äldre mannen.

Medan jag vandrade emot kvällens evenemang smålog jag då jag slogs av tanken ”Hoppas att hennes middag och återträff blir bra!”. Jag tappade tanken ganska abrupt då jag lyckades krocka med en stolpe. Jag såg mig snabbt omkring för att se om någon iakttagit min lilla krock; men det tycktes ha gått obemärkt förbi människorna på Medborgarplatsen. Förutom alla människor stod där även tre polisbilar, en polisbuss och något slags mobilt poliskontor. Man kan fråga sig om de stod där för att skapa en slags förfalskat trygghet eller om de bara stod där för att de visste att spritångorna snart skulle skapa bråk. En polisman stod och förklarade för en man på moppe att om han hade kört bil så hade han förlorat körkortet. De gick även igenom kvittot på mopeden som mannen av någon anledning hade i bakfickan. Kvittot såg ut att vara ett handskrivet litet brev och polismanen ifrågasatte dess genuinitet. Jag skakade av mig min nyfikenhet och vandrade vidare.

När jag kom fram till dörrarna in till Göta Lejon insåg jag snabbt att jag var den ända där som var utan något sällskap. Nu hade ju inte alla kommit än och jag kände mig inte särskilt brydd över min ensamhet. Jag insåg att jag faktiskt trivdes med mig själv som sällskap. Visserligen är det ofta roligare med sällskap men att kunna hitta på saker utan något sällskap och faktiskt tycka om det är väl också viktigt. Jag gick in och placerade mig vid ett bord, det var ett högt barbord utan stolar. På bordet låg några flygblad med reklam om kommande evenemang. En av de som jobbade där med att sälja dryck och snacks sopade upp glasskärvor från en trasig ölflaska. Efter att hon var klar gick jag fram och köpte en flaska Ramlösa. När jag skulle gå tillbaka till bordet hade två par ställts sig där, så jag ställde mig i ett hörn för att kunna iaktta de som kom. En man som var både välfylld med mat och dryck kom in. Hans ögon lös av aggressivitet och en och annan decimal förhög promille. Han gick raka vägen fram till ”baren” och köpte två öl. En och enhalv öl till sig, och enhalv till sin flickvän som inte såg ut att direkt stormtrivas med sitt irriterade och druckna sällskap. Entrén började fyllas av människor som samtalade om både det ena och det andra. Jag fastnade för samtalet som bedrevs precis bredvid mig. Eller samtal kanske är fel ord, det var mer ett föredrag om livet i Stockholm och alla dess fördelar. Inte ett ont ord sades och alla poliser som jag tidigare sett på Medborgarplatsen kändes överflödiga. Personen som höll i föredraget hade tydligen varit på Göta Lejon för fem år sen och tittat på Jerry Williams. Jerry som tydligen var en riktigt skön kille hade kommit fram efter spelningen och tagit ett par öl. Min nyfikenhet gav mig även vetskapen om att cidern ”Xide mandarin/chili” var en riktigt storsäljare för ett par år sedan. Han berättade även att standupen i Sverige hade blivit mer rumsren och det var av den anledning det numera gjordes på teatrar runt om i landet. Jag vet inte riktigt vad han menade med rumsren men hans sällskap nickade instämmande och såg ut att törsta efter lite tystnad. Tyvärr uppfattade inte mannen det utan brättade om några hemmagjorda köttbullar man kunde få serverade med vitlökssås och lingonsylt på en restaurang lite längre bort. ”Saved by the bell”, dörrarna in till lokalen öppnades.

Jag fann min stol ganska snabbt och slog mig ned. En parfym doft från någon i närheten fick mig att sluta ögonen. Ett av mina sinnen omfamnades av en aromatisk smekning. Den varade dock inte länge då personen som satte sig bredvid mig bjöd på en unken doft. Det tog inte många minuter förens det började. Mårten Andersson gled ut på scenen och jag försvann in i en skrattfylld bubbla där varken unken eller ljuvlig doft kom in. Först ut var Fredrik Andersson som var grymt rolig. Därefter kom Kristoffer Appelquist, en av mina favoriter så förväntningarna var höga dock körde han en halvdan improvisation. Efter en kort paus på 20 minuter var det dags för Betnér att äntra scenen. Det märktes tydligt att dem flesta var där just för att se honom. Och han levererade. Som vanligt vill många säga men jag tycker att han tenderar att köra samma material allt för länge, men nu var det mycket nytt (Och han har äntligen släppt ”Jag vet inte om ni vet det, men jag är ju fri religiöst uppväxt. Men det kanske lyser igenom!?”… Ha… Ha!). Kanadensaren Jason Rouse skulle visa sig bli kvällens höjdpunkt. Jag skrattade så att jag grät, dock delades inte det skrattet med alla andra då väldigt många tyckte att han gick över alla gränser. Ska man inte kunna skoja om att fistfucka en efterbliven nunna i rullstol? Han avslutade i alla fall med att ”trolla”. Han sprang backstage och kom sedan ut helt naken med ”paketet” gömt mellan benen!

När det hela var slut åkte jag från Stockholm in till stan i Eskilstuna och köpte en kebabtallrik. Åkte sedan hem och käkade upp maten, tog en öl och gick och la mig.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Där dårarna skulle backa.

Vandrar i dunkla korridorer utan slut,
Du tapetserar väggarna med ovisshet,
Varje tanke jag tar till har du signerat,
Varje dagdröm som kommer återspeglar dig,
Från taket hänger frågetecken för att belysa svarens frånvaro,
Fotfästet jag för längesedan tappat då du fick mig att sväva,
Fångad på en plats där dårarna skulle backa,
Men jag ser mig njuta av dårskapen du skapat inom mig.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Mentalt mord med verbala vapen.

Ditt beteende får mig att förlora min spegelbild,
Min själ tar skydd bakom lykta dörrar,
Hoppet om att ärren inte skall bli fler ekar,
Inombords bönar och ber jag om rättigheter.

Säg inte emot utan följ orderna som serveras,
Tro dig inte ha rätten att tycka något,
Han är min ägodel mitt vapen och din önskan,
Ta ditt ansvar och ställ dig i ledet,

Jag finner mig själv önska din piedestal i tusen bitar,
Tanken på ditt fall värmer trots tankens kyla,
Att idag bryta tystnaden känns inte längre otänkbart,
Ett mentalt mord med verbala vapen klingar.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Likt musik.

Dina steg blev likt takten,
Dina ögon blev likt dem vackraste pianotoner,
Ditt leende blev likt en behaglig baston,
Ditt skratt blev likt en välskriven text,
Du blev likt musik.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Valsartad förvirring

Sitter i vackra dock oförståliga tankar,
Oförståligt hopp om att lyckas tyda det otydliga väcks,
Lyckas greppa pennan och låter den valsartat dansa över pappret,
Dansen omvandlar det mentala bildspelet till försmå ord,
Orden radas upp och skapar meningar utan mening,
Meningen med att hon vandrar i mina tankar känns utom räckhåll,
Vandrandet är mer en smekning på mitt välbehag,
Smekningen tenderar att låta en rysning springa genom min kropp,
Springandes ner i sängen låter jag mig somna in,
Somnar med vetskapen om att hon snart besöker mig i drömmen.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Komplimanger och tankar om skrivandet.

Komplimanger, smicker och annan positiv feedback man kan få, och som jag till min förvåning fått sedan Mitt P3 sändes har jag extremt svårt att ta till mig. Jag märker hur mina ögon börjar flacka och ett sug på att skratta bort orden stormar inom mig så fort någon nämner min medverkan i positiv bemärkelse. Jag kan inte riktigt svara på varför, men Jantelagen (eller Janteloven som den i grund och botten heter) tycks ha satt klorna i mig. Det är klart att det är kul att höra att många tycker om det man gör, men samtidigt känns det rätt jobbigt att jag inte riktigt kan ta till mig det. Det går nästan så långt att jag får dåligt samvete för mitt näst intill oförskämda sätt att hantera komplimangerna.

Men det är ju något jag får träna på; om nu mina kommande försök lyckas. Jag har lite skrivkramp. Nej, det har jag inte. Men jag har lite svårt att få fram en hel text. Nej, det har jag inte heller. Men jag. Jag har tappat bort min källa för skrivandet; det vill säga min bitterhet. Vilket är väldigt skönt. Tills jag ska sätta mig och skriva. Jag kan börja skriva med en bitter betoning men inom kort sitter jag och små ler och tanken som fick mig att inleda texten har ersatts. Och texterna som vill komma ut numera är endast fyllda av fantasier och tankar om någon ”långt” bort. Och jag vet inte riktigt om jag vill slunga ut fler texter om fjärilen som omotiverat flyger i min mentala omgivning. Det känns lite som att jag inkräktar, som om jag blottar någon. Vilket jag inte vill göra och garanterat inte har rätt att göra. Visserligen behöver jag inte publicera det jag skriver, men på vilket sätt utvecklas jag om jag inte låter mina texter bli lästa och få chansen att bli bedömd?

Jag ville till en början inte skicka in fler texter till Mitt P3 då jag inte tycker om min röst, men det är tydligen ingen som tycker om att höra sin egen röst. Och många, eller i alla fall tillräckligt många har sagt att min röst passade i radio och att den var behaglig. Så jag har bestämt mig för att skicka in en andra text. Men jag har ingen aning om vad jag ska berätta om. Berättelsen som sändes var väl mer ett sätt för mig att berätta för min far hur jag upplevt saker och ting. Visst ville jag få den välgjord och ”klingande”, men mest av allt ville jag få fram min besvikelse vilket jag tycker att jag lyckades med utan att få den enkelspårig.

Den finaste komplimangen jag fått, är; ”Jag hoppas att du fortsätter skriva, du har ju talang för det!”. Har jag en talang, tänkte jag. Och ja, jag har nog det.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

15 minuter i text.

Jag skriver antagligen för mycket och alldeles för ofta. Men jag kan inte sluta, ständigt tänker jag i formaterad text. Fetstil, kursiv, understruket och nytt stycke; UTROPSTECKEN! Nya intryck blir snabbt ett beskrivande textflöde där adjektiven brukas likt en drog. Min lust att utvecklas som skribent gör att jag ständigt försöker hitta formuleringar som återskapar min tillvaro. Tankar, tycken och fjärilar gör sig påminda så fort en penna sätts i min hand. Utan eftertanke låter jag min själ blottas och en ny sida i min bok står skriven på en plats där människor inte är men ett id-nummer i en gigantisk databas.

Min näst intill obefintliga rädsla för att skriva och uttrycka mig gör att irritationen väcks i stillhet. Min nya tanke om att jag inte längre kommer låta mig begränsas gör att jag tveklöst informerar omvärlden om min känslofyllda tillvaro. Yttrandefriheten är underbar men kommer med ett ansvar som lätt glöms bort. Väldigt många vill försöka tysta yttrandefriheten då sanningen ibland svider mer än det skit de kastat omkring sig. Detta har gjort att jag lägger texterna som innefattar andra i negativ bemärkelse åt sidan. På så sätt tar jag mitt ansvar, inte för dem personer som omfamnas av hårda ord och blottade sanningar utan för människorna som ”tvingas” leva i deras falska omgivning.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Lite text bara.

Hon kom som från ingenstans och jag vaknade med ett leende på läpparna. Och ett frågetecken i tankarna. Jag tänkte inte så mycket mer på den drömmen. Inte heller la jag ner någon energi på att hon vandrade i tankarna resten av dagen. När jag vaknade dagen därpå av samma dröm växte sig frågetecknet än större. Tankarna som hade fyllt gårdagen skulle även fylla denna dag. En bild och ett virtuellt hej hade satt mina drömmar och tankar i en loop. Loopen pågår än och jag kan inte påstå att jag har något emot det, snarare tvärtom.

Och nu sitter jag vid mitt skrivbord omringad av stearinljus och tänker på just henne. I samma sekund som den meningen var färdig skriven ville jag ta bort den, då hon numera vet att det är henne jag skriver om. Tanken var att hon att aldrig skulle få reda på det då jag personligen anser att det är lite konstigt beteende ifrån min sida. Men igår ”råkade” jag informera henne. Och när jag vaknade i morse kände jag mig som en nervös 14 åring. Jag tog min morgon cigarett och när jag stod där nyvaken så frågade jag mig själv högt, ”Jaha Jeppe! Hur tänkte du nu då?” jag grubblade ett par minuter på den frågan och kom först fram till att jag nog är lite konstig då jag stod och pratade med mig själv. Sen kom jag fram till att det nog var det ända rätta att göra. Att berätta för henne alltså. Det är väl faktiskt inte mer än rätt att hon får veta att hon är fjärilen i mina texter.

Tidigare åkte jag iväg för att fota lite. Jag tog även med mig mitt block och en penna. Jag åkte till Skjulsta och tog lite bilder men märkte när jag kom hem att jag hade varit lite skakig på handen då de flesta bilderna var suddiga. Förutom dem suddiga bilderna skrev jag även en liten text.

På den ostadiga bryggan satt jag med fötterna dinglandes ner i vattnet. Bredvid mig satt du. Vi sa ingenting. Det stilla vattnet färgades av solnedgångens varma färger. Det ända som hördes var en fågel som sjöng natten in och då och då ljudet av en fisk som lekte längs vassen. Var gång du log tindrade dina ögon så starkt att stjärnorna som klädde himmelen tycktes blekna. Och jag kunde inte annat än att smälta då jag fick privilegiet att bada i dina tindrande ögon. Fågeln hade slutat sin sång, fisken lekte inte längre längs vassen och dem varma färgerna på vattnet hade dragit sig tillbaka. Jag förstod att min fantasi skulle ta slut efter min nästa blinkning. Vilket den gjorde. Nu satt jag med min kamera i handen på en bänk i Skjulsta igen. Jag har lyckats samla på mig ett flertal myggbet och de två männen som står och fiskar en bit bort tittar på mig som om jag vore från en annan planet.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson