Skänker dem till er.

Mina tankar ligger många mil bort idag,
Hos er är de lämnade, till ert förfogande,
Försöker linda dem runt er, likt en värmande filt,
Distansen för lång, inga tårar kan jag torka,
I livet som lämnade er, har en ängel fått vingar,

Mina ord för små må vara, men det är allt jag har,
De är bara mina, men jag skänker dem till er.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Trösta mig Olivia!

Olivia är 16 år och bor tillsammans med sin far i ett litet hus i en stad vars namn är oviktigt. Olivias mor lämnade familjen för ett par år sedan då hon inte längre stod ut med slagen från mannen hon en gång älskade. Ingen vet vart hon for eller varför hon tillät sig att lämna sin dotter hos en man som nu tog sig rätten att finna tröst under Olivias täcke.

När modern lämnade familjen hände det något med Olivias ögon. Hon visste att den dagen skulle komma, men hon trodde inte att hon skulle bli lämnad kvar. Den glimt av hopp man kunde förnimma i Olivias ögon hade slocknat. Kvar satt hon uppgiven på sin sängkant medan hennes far på nedervåningen slog sönder porslin och korkade upp en flaska whiskey. Hon var inte rädd, arg, ledsen eller förtvivlad. Hon var bara tom. Det fanns inga känslor kvar i henne. För hon visste vad som skulle hända. Alla de slag som hennes mor fått ta skulle nu falla på henne. Nedervåningen föll i tystnad och tunga steg hördes i trappan. Trots vetskapen om vad som komma skall satt Olivia kvar på sängkanten och en tår rann ner på hennes kind. Hennes stängda dörr öppnades sakta och i dörröppningen stod hennes far. Hans ögon var rödsprängda efter timmar i gråt och han tittade på Olivia med en för henne obekant blick. Det var inte den blicken han brukade ha efter en flaska whiskey. Det fanns ingen ilska i ögonen bara sorg. Han gick in i hennes rum och satte sig tätt intill henne. ”Trösta mig Olivia” sa han och la sin arm om henne. Olivia som förväntade sig slag och hårda ord satt nu och kramade sin far. För ett kort ögonblick vaknade hennes ögon och än en gång kunde man se dem leva. De slocknade lika fort då hennes fars händer började treva på hennes kropp. För varje plagg han tog av henne önskade hon höra hårda ord, för varje gång hennes fars hand berörde hennes allt mer nakna kropp önskade hon känna ett slag. ”Trösta mig Olivia, snälla trösta mig…”

Det är den 16 maj 2009 och klockan är 09.13. Två år har gått och faderns törst efter tröst går som på rutin. Olivia vaknar upp i sin säng. Hon reagerar knappt på att hennes vita lakan är röda av blod. Blodet kommer från hennes innanlår då hon låtit rakblad strategiskt dansa sig en vals där. Smärtan från såren dövar känslan av faderns övergrepp. Både under övergreppet och efter. Hon tar med sig sitt blodiga lakan och beger sig in i badrummet. Hennes far är inte hemma. Han åkte på en affärsresa dagen innan och skulle inte komma hem förens tidigt på söndag morgon. Lakanet lägger hon i tvättkorgen och ställer sig sedan framför spegeln. Hon hatar det hon ser. En frånvarande aptit blottar hennes revben, en långvarig depression har slitit på hennes blonda hår som en gång var långt och lockigt. Rakbladens danssteg har satt sina spår på hennes innanlår såväl som armarna, magen, brösten och alla de andra platser som hennes fars händer tenderar att beröra. Ögonen är tomma och hennes läppar torra och spruckna. Hon sänker skamset ner blicken och ställer sig i duschen. Vattnet som rinner ner över hennes kropp färgas rött till en början. När tvålen rör vid dem färska såren svider det och tankarna på smärtan ger henne lite lugn och ro.

Nyduschad, påklädd och återigen sittandes på sin sängkant fattar hon en penna.

Hej pappa!

Förlåt!
Jag kan inte trösta dig längre!
Jag måste få mig lite lugn och ro utan smärta.
Jag lämnar min ärrade kropp på den plats där du visar din ”kärlek”.
Du tog mitt allt och kvar har du nu ingenting.

//Olivia

Hon tar rakbladet i sin hand för sista gången. Medan livet rinner ur henne viskar hon, ”Vem skulle trösta mig?”

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Drömmar bland stjärnorna.

Som så många gånger förr sitter han och drömmer sig bort med blicken mot stjärnorna som vilar på den nattsvarta himmelen. Luften är kylig och den bekanta tystnaden ligger som ett täcke över hans omgivning. Han omfamnar ensamheten med sitt hjärta och vaggar den tryggt. Hans nästan kärleksfulla relation till ensamheten kan tyckas vara underlig; men för honom är den en självklarhet. Det har blivit hans förljugna trygghet där hans existens är självklar och fri från domar.

Timmar tillåts rinna förbi bland stjärnor och drömmar om ett liv lite längre bort. Bort från dem tidlösa krigen, bort från känslorna som skapar förvirring, bort från alla frågetecken som bara blir fler och fler, bort från alla tankar om bruna ögon och bort från den ständigt växande tron på kärlek vid första ögonkast.

Med en nytänd cigarett drömmer han sig tillbaka till tiden då hans tystnad bröts av telefonsamtal och skratt med vänner. Han kan förnimma den känsla hans bekantskapskrets så kärleksfullt serverade. Dock blandas den underbara känslan med en bitter smak av obesvarade frågor och vända ryggar.

Är det bara hans bitterhet som talar eller ligger det en viss sanning i tankarna; frågar han sig själv och låter en tår rinna ner för kinden. Ett molntäcke lägger sig över den nattsvarta himmelen och stjärnorna, drömmarna och alla tankar försvinner.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Till Elvin – 5 september 2009

Det här brevet har legat sedan 5 september 2009 det var dagen då Elvin döptes.

Det har pratats mycket om tro idag. Och om Gud och hans frälsning. Den ända tron du kommer att behöva är tron på dig själv. Du kanske även behöver ha en tro på mänskligheten för att klara av världens alla onda sidor; men det kommer i andra hand. Först och främst ska tron på dig själv byggas upp, vilket jag inte tror blir något problem då du har två föräldrar som älskar dig, och två syskon som kommer att hjälpa dig. Min kärlek gentemot din mor finns, men den kan tyckas vara svår att se så länge man inte kan skilja på det som varit och på oss som dina föräldrar.

Jag är kanske inte rätt man att prata om tro då min tro på både mig själv och mänskligheten tenderar att svika. Dock har jag varit i mitt helvete och vänt. Och det har gjort att jag skyr både himmel som helvete. Mitt Nirvana finns här på jorden, tätt intill dig och dina två syskon.

Jag tror inte att den här dagen har gett dig mer än ett tystat tycke och lite materiellt krafs som i slutändan ändå inte är värt någonting. Jag försökte stoppa dopet då jag ville att du själv skulle få välja om ditt hår skulle omfamnas av ”heligt vatten”. Men traditionen tycktes vara viktigare än din ännu outvecklade stämma.

Jag älskar dig Elvin och jag hoppas att den påtvingade distansen mellan oss snart ska brytas så att jag återigen får privilegiet att vara en del av ditt liv.

//Pappa

Lämnat till tankarna.

Han gick över bron genom parken förbi kyrkan,
Med bestämda steg på vacklande ben tog han sig fram,
Dansgolvet var nu smala vägar beklädda i asfalt,
Dem blinkande lamporna var numera träkronor i mörker,
Musikens pigga toner som gömda i tystnaden var,

En takt från fjärran skapad av klackar mot vägen,
Berusade ögon sökte taktens källa,
Slagen kontrast mellan nattens kyla funnen,
En blick som med varje blinkning väckte saknad,
Ett leende som inombords fjärilarna väckte,

Mötet som taget från en välskriven låt,
Beröringen fick tiden som rusade att stanna till,
Kyssen lät lämna en svävande känsla i sinnet,
Allvar och skratt i harmoni gick hand i hand,
Mötet nu lämnat till tankarna blivit,

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

I min ensamhet.

I min ensamhet vilade jag i dina ögon,
I min ensamhet rörde jag vid din kind,
I min ensamhet viskade jag ditt namn,
I min ensamhet vilade du i min famn,
I min ensamhet rörde du vid min läpp,
I min ensamhet viskade du en sång,

I min ensamhet lät jag timmar passera i tankar,
I min ensamhet var jag ensam och du blott en tanke,

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Jag vet att allt inte behöver postas speciellt inte skit. Men jag har inget bättre för mig.

Bortglömd.

En vilsen kula träffar en ensam mor,
Hon var på väg hem till sin dotter med mat,
Istället ligger hon nu på gatan,
Bortglömd av soldaten och saknad av dottern.

En gömd mina trampas på av en pojke,
Han drömde om att spela fotboll med sina vänner,
Istället ligger han nu på gatan,
Bortglömd är drömmen och ett ben är förlorat.

En bomb exploderar bredvid en man,
Han trodde på löftet våra soldater gav,
Istället ligger han nu på gatan,
Bortglömd är mannen så även löftet.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Kan ni?

Kan ni höra explosionerna?
Explosionerna som omfamnar familjer i eld,
Familjer som oskyldigt tror på något vi vägrar förstå.

Kan ni höra tystnaden?
Tystnaden som föll då hjärtan slutade slå,
Hjärtan hos de tusen barn som vi glömde.

Kan ni se misären?
Misären som blottades då kriget skrek,
Kriget som startades för att berika dem rika.

Kan ni se sorgen?
Sorgen och vilsenheten hos föräldrarna,
Vilsenheten som kom då familjen försvann.

Kan ni känna frustrationen?
Frustrationen hos dem oskyldiga,
Oskyldiga som endast önskar lite lugn och ro.

Kan ni känna kylan?
Kylan som staterna omfamnat soldaternas själar med,
Soldaterna som mördar för demokratin.

Kan ni?

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Vad var det som hände?

Jag stod i toalettkön. Omgivningen var drucken och högljudd. Jag såg mig om; bakom en av de andra som stod i väntan stod du. I samma ögonblick som du serverade ditt leende och lät mig vila i dina ögon, så föll jag. Tanken som slog mig var att jag ändå aldrig skulle våga säga hej. Det behövde jag dock inte då du kom fram. Nervöst stod jag och irra om hur fina ögon du hade. En kyss. Omgivningen kändes inte längre högljudd, den kändes snarare obefintlig. ”Leta upp mig sen!” sa du och gick. Jag gick in på toaletten och stod där och tänkte ”Vad var det som hände nyss? Var hon på riktigt?”.

Jag gick ut för att sätta mig på uteserveringen. På vägen ut såg jag dig igen. Du var på riktigt. Jag satte mig på en stol mitt emot min vän, ”Vem var det där? frågade hon, ”Jag vet inte?” svarade jag och kände mig som en nervös 15-åring. Än en gång kom du fram. Vi pratade och helt plötsligt var vi på väg till en efterfest hos någon som varken du eller jag kände.

När krogen stängde och vi stod utanför lyckades vi tappa bort efterfesten. Jag tror att vi lyckades tappa bort alla. Dina vänner hade gått hem och min vän hade börjat leda sin sambo hem. ”Vart bor du?”, frågade jag och fick mitt svar. Vi började vandringen dit och det hela kändes som taget från en av Winnerbäcks alla låtar. Vi pratade om en massa olika saker och jag måste ha påpekat din skönhet minst hundra gånger. Tyvärr kom vi fram till din port. Vi fortsatte prata och jag fortsatte mitt fall. Du frös, din hand var kall och vetskapen om att du skulle upp tidigt fick mig att vilja låta dig gå. Samtidigt så ville jag stå kvar där med dig. Men när klockan var strax efter fyra gick du in och min promenaden hem kändes inte längre lika jobbig.

När jag hade gått i ca 20 minuter satte jag mig på en bänk. Jag stirrade ut i intet och såg dig fortfarande.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Du, din, ditt och dina.

Du viftar förvirrad med ilskan,
Du tycks aldrig slå dig trött,

Din önskan om att skada mig infrias,
Din idioti lyser starkare än någonsin,

Ditt föräldraskap har ondskan tagit,
Ditt barns bästa går förlorat,

Dina ögon måste vara slutna,
Dina slag träffar den oskyldige,

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson