Till dig mamma!

Hej du kvinna som så vackert vaggat mig trygg,
Berättelser om barndomens otrygga verklighet
känns overklig i tryggheten du ständigt givit.

Min förmåga att förtränga har gett mig en blank barndom,
Trots det blanka kan jag förnimma en känsla av en trygghet i min uppväxt
som du har förmågan att tränga in i min otrygga verklighet.

Jag vet att du känner all oro inom mig, du ser sorgen,
Du vill stilla den stormande oron och torka bort tårarna som ständigt faller
osynliga ner.

Oron inom mig kan ingen i min närhet stilla,
Tårarna som faller utanför synfältet kan ingen torka bort,
Bara jag.

Förlåt för att du tvingas se mig dåligt må
men kärleken mellan oss tillåter ingen tystnad.

Jag älskar dig mamma!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Du mentala sjukdom!

Du sjukdom i mitt mentala liv vilar,
Vid känslomässig stress du vaknar.

Svettiga händer och dunkande hjärta i en svindlande
rädsla för att förlora livet serverar du på ett fat av ångest.

Djupa andetag säges försvaga kraften i ditt grepp men
luften som fyller mina lungor ger dig styrkan att tvinga mig
ner på knä.

Jag bönar och ber om att du ska släppa mig fri,
tårarna rinner ner från min kind och mitt hopp om att tillfriskna
lämnar mig ensam kvar i tystnad,
endast barnens skratt åter mig på ben kan ställa.

Likt barnens dans runt en sovande björn
trippar jag försiktigt fram på tå.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Pennan!

Min penna har blivit min danspartner,
Känslan vår melodi och tankarna vår sång,
Tillsammans dansar vi fram lyrik och epik,
Tragik…

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Dödens dal ropar!

Dödens dal ropar mitt namn gång på gång,
Jag klamrar mig fast vid drömmar om livet,
Gnistor av hopp tänds endast för att slockna,
Stegen som i blindo för mig framåt leder bakåt,
Varje andetag jag tar tycks dra luften ur mig,
Självkänslan sönderhackad av maktgalna kråkor,
Själen på enkelriktat semester tvingats åka,

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson