FlummaRunt.se önskar ett gott nytt år!

Jag önskar er alla ett gott nytt år utan bitterhet och undertoner av besvikelse. Jag tänker inte rabbla upp det gångna årets alla sorgsna historier eller min negativa syn på året som komma skall.

Året som gått har varit fyllt med mycket personligt och globalt elände men det jag tar med mig över gränsen till mitt nästa decennium är all lycka som födits. Hur ska jag kunna se året som gått som ett eländigt år? Ska jag bortse från det faktum att jag numera utan att tveka kan gå rak i ryggen och hålla huvudet högt? Eller det glittrande vackra faktum att jag fick en son? Nej precis!

Jag kommer att inviga det nya året med att fylla tankarna med Vincent, Vilja och Elvin och tänka på alla dem nya minnena vi ska skapa tillsammans under året vi snart befinner oss i. Sedan ska jag ge er alla som önskat mig falla fingret för att sedan i ett lyckorus skratta med er förlust i tankarna!

God nytt år! Och kom ihåg ”En vädjan till alla inför nyårsafton!”.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Från Arvidsjaur till Köpenhamn…

Köpenhamn var en plats som fick mig att känna trygghet i omgivningen. Samma trygghet som jag kommer ihåg att jag kände när jag som femtonåring åkte upp till Arvidsjaur. Känns riktigt märkligt att skriva ”när jag som femtonåring” då det får en att känna sig väldigt mycket äldre. Men det var ju trots allt snart ett decennium sedan. Men i alla fall.

När jag kom upp till Arvidsjaur var hela landskapet täckt av snö och det var alldeles tyst. Jag var inte direkt ett stillsamt barn men där uppe var jag lugnet själv. Vi hälsade på mors väninna som flyttat upp dit med sin dotter. Hennes dotter är i samma ålder som min storebror. En dag följde jag med och flyttade tusentals renar till nya betesmarker och fann mig njuta av hur samspelta alla var. När alla dessa renar började springa i cirklar på skoterförarnas kommande så tänkte jag för mig själv ”Detta kommer att gå käpprätt!”. Men det gjorde det självklart inte. Helt plötsligt åkte vi bakom alla dessa djur som sprang åt ett håll. Åt rätt håll. Det hände ibland att någon ren i förvirring började springa åt ett annat håll och då tog det inte många sekunder innan en av alla skoterförarna åkte efter. Och på lika få sekunder var renen åter i ledet. Mitt minne är inte på topp, det tenderar att vara helt värdelöst faktiskt. Men det jag kommer ihåg från den renturen var hur öppna och välkomnande alla var. Det blev en sådan extrem kontrast mellan den iskalla känsla man möts av här, här i Eskilstuna.

En kväll följde jag med ut i stadens virrvarr. Och även där var öppenheten värmande och genuin. Vi åkte raggarrundan om och om igen. Plockade upp någon som trots sin promille hälsade med ett stort leende. Han drack ur sin dryck och sedan släppte vi av honom. Om jag kommer ihåg rätt så skulle dottern till henne vi hälsade på iväg och frågade då om jag ville följa med hennes kusin till ett disco. Vilket jag ville då kusinen, jag tyckte i alla fall det då, var otroligt charmig och extremt attraktiv. Nu kanske inte det var orden som snurrade i mitt huvud, det var nog mer ”FAN VA SNYGG!”. Trevåningar var det. Man kom in på mittenvåningen där det var som ett litet cafe. Där satt t.ex. lite för förfriskade människor och drack kaffe och andra satt och pratade. På övervåningen tror jag att det var ett dansgolv men det var inte öppet. Vi gick ner till nedervåningen där dansgolv två fanns. Blyg som man är(var?) så satte jag mig självklart på en stol och tittade på. Ett par-tre gånger kom hon, kusinen, och försökte få med mig upp på dansgolvet men jag vägrade. ”Hihi! Jag kan ju inte dansa!”. Den kvällen fick jag mig min första dunk-och-läsk-shot. Jag stannade envecka längre än min mor och tog sedan tåget hem. Jag började kolla efter skolor där uppe och önskan om att flytta upp till platsen där jag var lugnet växte sig starkare och starkare. Önskan släppte jag aldrig men jag har varit duktig på att se till att den inte uppfylldes.

Och nu, åttaår senare, så finner jag samma; tillhörighet? Kan man säga så? Ja, det kan jag nog. Jag känner ingen tillhörighet till Eskilstuna. Jag känner nog ingenting för Eskilstuna. Hade inte jag haft mina underbara barn boendes här i den iskalla staden som endast har en, i mitt tycke, borttappad rockgrupp att stoltsera med så hade jag nog bott någon helt annanstans.

När bilen inte längre ville rulla i Köpenhamn så ställdes den vid sidan av vägen och jag i sällskap av min vän Lina började vandra. Från att ha lämnat bilen i frustration så tog det inte långstund för mig att känna tryggheten komma krypandes. Husen stod som uppradade för att smeka mitt välbehag och mina skor, som gav mig smärtande skavsår, var nog det enda som höll mig fast på jorden. Jag kan inte riktigt säga vad det var i Köpenhamn som förförde mig. Kanske var det att det inte var Eskilstuna, kanske var det sommarvärmen. Som sagt jag vet inte. Mitt/vårt mål var i alla fall Söndermarken.

Redan vid första anblick förstod jag varför Winnerbäck namngett sin skiva efter detta paradis. Jag vet inte riktigt hur många timmar jag flöt runt i parken, men nu i efterhand känns det som att det var för få. Jag fann mig bli imponerad över triviala saker så som träd, gräs, fåglar och människor på promenad. Allt var vackert och där stod jag. En lagom förvirrad själ utan någon som helst förvirring inom mig. Då jag insåg att det fanns en djurpark i parken så kom saknaden som på beställning. Jag kunde nästan se Vincent och Vilja springa med sådana lyckofyllda ögon som bara barn har medan Elvin ligger i sin vagn och betraktar trädkronorna.

Jag märker att detta inlägg börjar tära på mina tårspärrar och avslutar därför med bilder.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Läckerbiten 3! (Inget flummande)

Eftersom ni läsare, speciellt min nya kompis ”Stina”, trååånat efter en bild på mig där jag inte flummar så kommer det här tvåflummfria kort.

”Stina”, händerna på täcket!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Hjärnorna som Gud glömde!

Jag trodde inte att detta existerade, jag trodde att det var en myt; något som vi hittat på för att kunna roa oss med. Men de finns på riktigt! Det finns faktiskt människor, eller vad de nu ska likna, som pratar som treåringar på fulchack, fnittrar som VÅP och alla har dem lika stora ordförråd. Utseende behöver jag väl inte nämna eftersom det bara består av smink och en tröja som framhäver brösten på ett eller annat sätt.

Anledningen till att jag totalt kvaddat denna dag med dessa bloggerskor är att jag hittade denna länk på Pusha.se ”När bimbo är ett för intellektuellt ord”. Vilket gjorde att jag först ville bojkotta Pusha.se för all framtid! Men jag vågar stanna, jag vågar ta verkligheten och se världens alla sidor!

Jag tänker dela med mig av tre hjärnor som Gud glömt!

Jag varnar er, det är på riktigt och ni kan komma till att bli skräckslagna!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Ronald Fasth: ”Det är okej att ge sin partner en örfil!”

Hej Ronald Fasth!

Jag förstår inte riktigt hur du kan låta en liten snorunge få dig att tappa behärskningen. Antagligen lever du kvar i det förflutna, du vet på den tiden aga var tillåtet och då vuxna kunde ta ut sin ilska på barn. Kommer du ihåg? När du inte behövde blöja, du kunde duscha själv och kattmaten gavs till just katten! Hade jag varit i parken den dagen du SLOG denna snorunge så kan jag lova att även du hade fått dig en smäll. Hade även den varit berättigad då? Jag tycker i alla fall att den hade varit det men jag antar att du och dina två busslast med likasinnade barnmisshandlare hade haft en annan åsikt.

”Barnmisshandel det var lite överdrivet?”, jaså? Om det hade varit så att Ronald, som tycks tycka att en örfil är okej, hade gett sin fru en örfil vad hade ni då kallat det? En tillrättavisning? Nej precis! Då hade det blivit ett jävla liv för då hade ni sett det för vad det var nämligen en misshandel! Eller Ronald kanske tycker att man kan ge sin partner en örfil också?

Och Ronald, du verkar faktiskt vara en riktig gubbjävel!

Ronald örfilade 13-årig pojke

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Försäkringskassan består av en samling sadistsvin!

Jo men Försäkringskassans syn på människor är rimlig. Jag tycker att det är fullt rimligt att vi förlitar oss på denna myndighet som ständigt visar sig ha inkompetenta käringar och gubbar till anställda. Jag drar er alla över en kant! Ni är en samling arroganta mähän som skiter fullständigt i människors liv. Den enda anledningen till att ni sitter på era stolar i en myndighet som endast verkar vilja spara in pengar är för att ni, precis som er arbetsgivare, helt blivit befriade från medmänsklighet.

Ni följer slaviskt alla lagar och regler utan någon som hällts hänsyn till människorna ni ska hjälpa. ”Regler är regler!”? Självklart är regler just regler men NÄR följer ni reglerna till punkt och pricka? Precis, när ni kan spara in lite pengar. Jag skulle vilja se er följa reglerna till punkt och pricka när det inte handlade om besparingar. Är ni lika giriga allihopa? Det kanske är en merit att vara en hjärtlös och pengakåt sadist när man jobbar på Försäkringskassan?

Jag älskar hur ni ständigt beskyller regeringen för er idioti, ”Det är regeringen som bestämmer, vi kan inte, vi har inte gjort något fel, det var dem!”. Visa då att ni INTE stödjer dem regler som ni tvingas följa genom att totalt ignorera dem. Visst ni kanske får sparken men genom att inte göra det så förtjänar ni också att få sparken. Ni har två val som jag ser det:

1: Fortsätt bete er som sadistsvin och tvinga människor ner i depressioner.
2: Ge chefen fingret och bli berättigad att hålla huvudet högt!

Victors mamma nekas sjukpeng
http://aftonbladet.se/nyheter/nyatuffasverige/article6357468.ab

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Ung flicka våldtagen; nu mördad!

Kvinnan som jag tidigare nämnde, här, avled imorse. Klockan 04.38 slutade hennes hjärta att slå. Jag brukar inte bli speciellt berörd av händelser som dessa då jag på något sätt distanserar mig och ser det hela som ännu en nyhet i denna sjuka värld. Men nu hände något, vet inte om det beror på att jag vaknade klockan 5 imorse och inte är helt klar i skallen. Men oavsett så råkade jag snappa upp den nya rubriken på Aftonbladet.se via min ”Top Sites”-flik i Safari och började gråta.

Jag är blödig men jag brukar inte finna mig känna sorg för någon som jag inte har en aning om vem det är. Nu var det nog inte just henne jag grät för men det blev på något sätt henne i alla fall.

Nu känns dagen helt meningslös. Jag tänkte brumma ner på stan med min förkylda näsa och inhandla lite inför morgondagen men nu känner jag inte för det längre. Jävla pissvärld vi lever i!

Aftonbladet: Kvinna brutalt mördad i natt
Gt: Flicka brutalt mördad i natt

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Ung flicka våldtagen; Carola som straff?

Det första jag möttes av denna morgon på Aftonbladet.se var ”Hon överfölls på gångvägen”. En sådan rubrik gör att man bara vill lägga sig under täcket igen och låtsas som att världen inte finns. När jag väl får upp Expressen.se ser jag samma nyhet men med en rubrik som lyder ”Flicka brutalt våldtagen och misshandlat i natt”. Nu vill jag inte längre lägga mig under täcket utan under jorden. Så långt ner som möjligt. Hur svårt ska det vara att höra ordet NEJ och hur går tankarna hos den som tar sig rätten att ”låna” någons kropp för enstund?

Jag anser inte att dödsstraff är ett bra straff men ibland blir man bra sugen på att ändra uppfattning. De som utför dessa dåd bör sitta i ett unket rum och svälta medan man låter brottsoffer penetrera den dömde med valfritt tillhygge, och i bakgrunden låter man Carolas julskiva gå på repeat. Och när den dömdas livsklocka börjar ticka sina sista slag så ser man till att den jäveln inte dör, för så lätt ska han inte komma undan. Man låter inte honom dö förens hon som fallit offer för denna våldtäktsman anser att han sonat sitt brott.

Hon överfölls på gångvägen
Flicka brutalt våldtagen och misshandlat i natt

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

En vädjan till alla inför nyårsafton!

Amatörernas afton är på ingång, jag pratar självklart om dagen då vett ersätts med fyrverkerier och IQ med promille; nyårsafton. Varje nyårsdag får vi läsa om bortsprängda fingrar, misshandlade människor och förlorade liv. Är det verkligen så vi vill starta det nya året?

2000-talets första decennium har präglats av krig och terror, massmord och krutstängta händer. När klockan slår tolv och vi åter igen startar ett nytt decennium kan vi väl försöka att inleda det på ett lite mer medmänskligt sätt. Hjälp den fulle hem, låt inte denne falla offer till kylan. Det är så lätt att bara sätta de i en taxi eller om så behövs ringa larmcentralen. Be den i ditt umgänge som inte riktigt har koll på sitt drickande ställa ifrån sig glaset. Ni försäljare som ser chansen att tjäna lite extra, låt inte minderåriga köpa några fyrverkerier. Föräldrar med minderåriga barn, låt er inte luras till att langa varken fyrverkerier eller alkohol. Vi vill inte ha fler barnsoldater springandes i vår värld.

Och alla ni hundägare låt era hundar stanna hemma. Man ser alltid någon vettskrämd hund stå och skaka bland fulla människor medan himmelen färgas vacker.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Grisarna är bara mat enligt Svenssons!

Vad var det jag sa? Inte en jävel brydde sig på riktigt. Då julen väl var här så låg grisen där och era munnar vattnades. rubriker om vanvård och annan masshysteri som denna maträtt skapat var som bortblåst. Och varför skrivs det inget om prinskorvarna? De kommer väl från samma djur? Det kanske inte är en lika rolig debatt, att tacka nej till resterna av djuret är ju inte lika empatiskt som att tacka nej till självaste röven!

Än en gång du svenska fegis; sluta släng med låtsas empati!

Julskinkan ohotad av larm om vanvård

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson