24
21:52
24 december 2009. Min julafton!
Julafton; snart kväll. Kanske är kvällen redan här vad vet jag. Jag har slitits mellan tanken att skriva något och begäret att låta skrivboken stå ensam i hörnet. Men jag kunde inte låta bli. Nu sitter jag framför datorn och fingrarna slår i takt med min lycka och mitt lugn. Jag har varit hos mina barn tidigare idag och när jag lämnade dem så började mina tårar rinna. Jag saknade min andra son som tyvärr hålls distanserad ifrån mitt hjärta. Vilket inte kommer som en nyhet ifrån er som kontinuerligt läser min blogg men som för mig en dag som denna kommer som en kniv i hjärtat.
På vägen hem så ringde jag min pappa. Hans fru svarade och jag vart väldigt glad över att höra hennes röst. Vi pratade en stund och sedan pratade jag med min lillebror som jag saknar något otroligt. Han undrade vad vi skulle hitta på när jag kom och hälsade på; jag hade ingen idé. Efter en stund la vi på och strax därpå ringde min far. Jag blev otroligt glad över att höra hans röst och vi pratade en kort stund.
Min mormor, som jag faktiskt inte uppskattat så som hon bör, var hos oss. Jag har faktiskt försökt hålla mig distanserad från mormor en väldigt lång stund då hon mått dåligt till och från. Det är mitt sätt att hålla mig fri från sorg; keep a distance. Men när jag faktiskt förstod att mormor kunde dö så blev jag iskall. Hjärtat slog i en kall takt och jag fann mig själv vilja att mina slag skulle överlåtas till henne. Trots min iskalla inställning till min mormor så förstod jag att jag älskade henne mer än jag faktiskt ville erkänna.
När vi satt och åt mat så insåg jag att jag njöt över att se min mormor le. Även morfars leende gav mig en känsla av lugn. Jag kunde inte låta bli utan frågade morfar om när han flyttade hit till Eskilstuna. Han gav sitt svar och fortsatte sedan att orera om sitt arbete inom järnverket. Jag njöt då jag såg hans minnen glittra i ögonen. Jag blev även sorgfylld då jag såg sorgen i hans ögon då han sakta men säkert landade i att allt bara var ett minne blott.
Nu sitter vi alla och svarar på frågor som vi egentligen inte bryr oss om. Mitt engagemang beror på att jag på något sätt vill distansera mig från allt som hänt idag och på så sätt inte behöver sitta här med tårar.
//jePPe Oskar Lennart Gustafsson














Läser din blog och får en känsla av att du skriver för att döva ditt samvete. När jag läser om dina barn som du har blir jag väldigt ledsen över hur egoistisk du är. Får en känsla av att du gör skillnad på dina barn. Din andra son som du skriver om vart i ditt liv får han plats. Du har satt dina barn till världen men det verkar som om du bara bryr dig om dem när det passar dig själv. Saker och ting kan hända i livet och hur svårt och jobbigt det än är så får man absolut inte försumma sina barn.
It doesn’t matter who my father was; it matters who I remember he was.
Stina
Tack så mycket för kommentaren, skrev ett svar här http://www.flummarunt.se/2009/12/svar-till-stina/