24 december, julafton, 2008.

Snart har exakt ett år gått.

Jag hade en grund idé när jag började fingra på dagens inlägg, jag skulle helt såga denna dag, julafton. Men jag insåg snabbt att bitterheten som alltid fallit mig in denna dag har ersatts av saknad. Jag saknar mina barn, jag saknar Vincent och Vilja, jag saknar Lucius/Lucina som ännu inte fallit in i vår värld utan än så länge vaggas tryggt i sin mors mage.

Samtidigt som saknaden av mina barn ekar i mitt huvud så hörs en ytterst tyst röst, en avlägsen röst som hörs i mellan Vincents skratt och Viljas tokiga sång. Denna röst låter bekant men jag vill inte höra den, jag vill inte riktigt erkänna att jag saknar denna man. Men samtidigt vore det faktiskt väldigt konstigt om jag inte gjorde det, han är ju faktiskt min far. Jag önskar ibland att jag var tillbaka, att jag vaknade upp på den plats där allt blev fel, jag önskar att orden, ”jag vill flytta hem till pappa”, aldrig lämnade min mun. Det kanske inte hade förändrat något men samtidigt kanske allt hade sett annorlunda ut då.

Känns som att denna text inte är klar, men samtidigt orkar jag inte låta tårar spillas över det jag inte har hos mig just nu. Jag hoppas att ni alla får en god jul, jag hoppas även att jag inte sårat er allt för mycket, dock står jag fast vid vad jag sagt tidigare, ring och berätta. Jag kan liksom inte stå för något jag inte vet om.

//jePPe

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Relaterade Inlägg