26 december 2009: Förvirring på promenad!

Jag vaknade i morse med samma förvirring som jag somnade med igår. Vilket har lett till att dagen har tickat på i en väldigt skum takt. Stundtals helt tomt, stundtals med gråten i halsen och stundtals en frustrerande rastlöshet. Försökte titta på film men tröttnade, försökte skriva men bokstäverna hånade mig med sin frånvaro, försökte lyssna på musik men varje ton klingade falskt. En promenad kanske kan ge mig lite lugn, tänkte jag.

Jag tog en dusch och drog sedan på mig lite varmare kläder än vanligt. Packade min kameraväska med kameran, mobilen, papper och penna. Drog på mig mina hörlurar och satte mig sedan i bilen och började brumma in emot staden. Snön föll snabbt och jag parkerade bilen på Sveaplan. Jag slog på musiken, ”Blanda”, och den första låten som började ljuda i hörlurarna var ”Varning för ras” med Winnerbäck. Jag började gå ner mot ”city” och blev nästan påkörd redan på parkeringen. Jag tenderar nämligen att försvinna in i min tankegrotta och där finns inga bilar eller stressade människor endast mitt grubblande. Vid Ruddamsgatan svängde jag höger och då började jag att studerade alla dem fotsteg som blivit nedtrampade i snön. Jag började fantisera om dem som lämnat fotstegen. ”Kanske tillhörde det fotsteget någon som var på väg hem till sina barn.”, ”Det där fotsteget ser ut att tillhöra ett barn som är i nästan samma ålder som Vilja, kanske var det någon från hennes dagis.”, ”Oj, hon var stressad och idioten hade valt högklackade skor till detta väglag!”. Och så fortsatte jag.

En ilning sprang genom kroppen då Stadsparken uppenbarade sig. Denna park placerad i centrala Eskilstuna har så mycket onda minnen sparade i dem mörka trädkronorna. Våldtäkter, misshandlingar och allt annat elände som hänt just där, just i den park som jag gick igenom. Jag sänkte blicken och vandrade i rädsla. Rädd för att vildvittror väckta av alla minnen skulle anfalla om jag lyfte blicken, rädd för att min rädsla skulle uppenbaras i min blick om den mötte någon annans. Tankarna på vildvittrorna avtog snabbt då Sundström började sjunga ”Svängom” från hans senaste album ”Ingenting Har Hänt”. En helt underbar text som inte kan få mig att tänka på någon annan än den brunögda skönhet som ibland nämns här på bloggen.

Hon har en förmåga att sätta mina tankar till ro och väcka fjärilar i min mage som skänker mig en pirrande känsla. Hon har gett mig en vän som besöker mig så fort hon inte är min närhet, en vän som heter längtan. Dock har hon även förmågan att sätta mitt grubblande i spinn genom uttalanden som får mig att ofrivilligt betvivla mina känslor. ”Så känner du inte, så tycker du inte, det menar du inte!”. Jag har varit förälskad och kär men bara en gång har jag varit sagolikt förtrollad av någon. Och samma känsla som jag hade då får jag då hon skänker mig en stund i hennes närvaro. Samma skrämmande och genuina kärlek känner jag då hon vandrar i mina tankar. Men något gör att mina ord inte kommer fram utan blir avfärdade som om de inte vore riktiga. Jag söker efter svar på vad jag gör för fel men finner inget utan blir omfamnad av tanken på att jag är otillräcklig.

Jag gick igenom Stadsparken, förbi Munktellarenan, över bron förbi Rothoffsparkens ingång och sedan vidare tills jag kom till viadukten där det ständigt fastnar lastbilar. Jag svängde upp och gick förbi tågstationen, genom ”city” för att sedan avsluta promenaden med att passera platsen där jag senast såg min son, Fors kyrka. När tankarna avtog och förvirringen på något sätt dämpats trots att jag inte kommit fram till något så stod jag återigen på parkeringen vid Sveaplan.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Relaterade Inlägg