Kärlek, en lek, saknad, ett telefonsamtal.

Under hela dagen har texter sprungit i huvudet. Jag har haft barnen här och rumsgolvet är fyllt med leksaker. Jag lämnar det alltid så ett par dagar efter att de varit här för att på morgnarna få en känsla av att de fortfarande är kvar. Jag ler varje gång jag trampar på en av alla dem klossar som strategiskt ligger utlagda som små fällor. Jag ryter ut en svordom då jag snubblar på Viljas leksak, ett hus i form av en stövel, nätt och jämt lyckas jag kringgå ett fall.

Medan vi åt gav vi varandra olika namn

- Du heter mormor!, sa Vilja till mig och flinade sådär som bara hon kan.
- Du heter mamma!, gav jag som svar.
- Du heter Ebba!, sa Vincent till sin farmor.
- Du heter Vilja!, gav farmor som svar till sitt barnbarn.

Vi höll på så fram och tillbaka tills farfar kom upp som ett av alternativen då avbröts leken. Vincent var snabb på att uttrycka sin saknad och Vilja hakade på. Jag satt och bet mig i kinden och försökte dölja det som just då bubblade i mig. ”Jag har bara fått vara hos farfar EN GÅNG! Jag vill vara där MINST 10 gånger!” sa Vincent och tittade mig djupt in i ögonen. Jag log med ett trasigt leende och blinkade nervöst då bubblorna i mig växte. Jag hade liksom inget svar och rädslan för att mina barn kände samma smärta som jag gör på grund utav saknaden fick mitt trasiga leende att övergå till en stram överläpp och en darrande underläpp. Jag anser inte att det är fel att gråta inför sina barn om man kan förklara varför man är ledsen. Jag granskade snabbt min eventuella förklaring och fann för många brister så jag gick med stadiga steg ner. Jag lät tårarna rinna medan jag varmrökte en cigarett , torkade sedan bort tårarna och vandrade tillbaka till matbordet. Jag slog mig ner och iakttog barnen noggrant i ett par sekunder. Ingen av dem hade märkt mitt lilla tårkalas så jag fortsatte dagen och tänkte inte mer på det.

När barnens mamma hade hämtat dem och jag satt framför tv:n och skrattade åt originaliteten i den lilla staden Vinslöv så började min telefon vibrera på bordet. Jag förväntade mig ett namn och log lagom löjligt tills jag såg skärmen. Det var inte den jag trodde. På skärmen lös min fars namn och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag satt i tystnad och tittade på skärmen. ”Mamma” sa jag och höll telefonen så att hon kunde se. ”Svara!”. Jag drog fingret över skärmen och den långa tystnaden hade fått sitt slut serverat.

När jag hörde hans röst blev jag varken arg eller ledsen och ju längre samtalet varade desto lättare kändes allt. Jag fick höra saker jag aldrig vågat tro mig få höra. Tårarna bara rann och jag försökte dölja min röst som likt en såpbubbla var på väg att spricka. ”Jag saknar dig!” och ”Det går inte en dag utan att jag tänker på dig!” levererades som varma kramar och när ”Det är inte du!” kom så satte jag mig på sängkanten. Sekunden efter att de orden hade nått mitt medvetande så kunde jag lägga ifrån mig piskan som jag intalat mig själv att jag förtjänat!

Vem vet vart detta leder. Jag ska i alla fall hälsa på pappa, lillebror och pappas fru efter årsskiftet.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Relaterade Inlägg