Kärlek för mig.

Kärleken är för mig väldigt svår att prata om. Bara ordet kan väcka välbehag, obehag och ibland endast förakt. Jag kommer ihåg att jag försökte skriva en liknande text förut men möttes snabbt av en stabil mur. Muren byggdes upp av mina flitiga arbetare och entreprenören var mitt samvete. Jag skärmades av från ämnet och det som skrevs blev intet sägande och ytligt. Jag trodde mig ha blivit befriad ifrån denna mur då jag åter igen gav mig in på ämnet men den var kvar. Som ett bevis på mitt dåliga samvete stod den där och log; hånfullt. Jag är ingen relationsexpert och har lyckats förstöra mycket som varit vackert i och med mitt oförstånd. Jag har liksom aldrig tagit mig tid och titta på problemet innan det varit försent.

För mig är kärleken en av dem känslorna som sakta landar i medvetandet till skillnad från förälskelse som kan explodera inom en på en millisekund. När kärleken landar så tänds en lampa på något vis. En främling som inte är främmande flyttar in och packar upp sina sidor i hyllorna som jag skänkt eller kanske lånat ut. Tillsammans skapar vi en ny bok med nya berättelser som omfamnas av skratt och gråt. En bok som jag inte kan återge med ord och som jag tenderar att glömma att hylla. Hon ställer upp sitt foto i min minnesbank. Inget foto kommer någonsin att ge en ärligare bild än denna och oavsett vad som händer så finns den alltid kvar. Någonstans ligger den här bilden och återspeglar episka dagar, sagolika nätter och vassa kanter som vid beröring får såren att svida än en gång. Bilden som påminner om det som varit ger även kraft åt mitt dåliga samvete som likt en tryckmätare ser till att hålla känslorna på en nivå som gör det lätt att fly. Men så länge jag har henne boendes inom mig så vet jag alltid vart bilden är. Jag tar hand om den med all min kärlek och låter den alltid stå nyputsad på första parkett. Tyvärr kan jag glömma bort att ge henne samma kärlek. Och i slutändan så rinner allt iväg.

Jag tillåter mig att beskylla min rädsla för mitt svek vilket inte är rätt. Jag ser relationen sakta dö men gör ingenting. ”Det är så här det ska sluta!” intalar jag mig själv och stänger av. Jag stämplar ut i tystnad och blundar för hennes tårar, för hennes lycka som sakta avtar i ögonen som tidigare glittrat. I min lilla skrivbok sätter jag upp ännu en punkt som på något sätt ska bevisa att kärleken inte är för mig.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Relaterade Inlägg