Tillbakablick: Vincent fyller fyra.

Jag vill inte glömma det som hänt för då har snedstegen varit förgäves.

Den 30 januari 2009.

Jag var hemma hos barnens mamma igår Vincent fyllde fyra år. Jag trodde att stegen dit skulle vara jobbiga att ta, det var dem inte, till en början. Halvvägs fram började demonerna viska. Jag började fundera på om jag skulle ta farväl av barnen och låta deras liv fortsätta utan mig, inte för att jag vill det utan för att mina demoner intalade mig att det var det rätta att göra. Tankarna far fram och tillbaka, ena stunden ville jag springa dit och krama om mina två änglar, helt plötsligt ville jag vända om och låtsas som att jag aldrig fått dessa två gudagåvor. Jag bestämde mig i alla fall för att gå dit, jag såg Vincent i sin mors famn stå i fönstret och titta ut, hjärtat slog volter när jag såg hans ögon, han såg förvånad ut, och glad. När jag såg Vincent och Vilja så hade jag nästan lust att ge mig själv en örfil, hur kan man ens tillåta sig att tänka det jag gjort?

Innan jag skulle gå hem så pratade jag lite med Vincent:

Jag, ”Gubben vet du varför du och Vilja inte bor hos pappa också?”.
Vincent, ”Hmm”, han tittade på mig med en väldigt frågande blick.
Jag, ”Pappa är sjuk.”.
Vincent, ”Tar du medicinen då pappa?”.
Jag, ”Ne pappa blir så trött när han tar sin medicin så jag försöker att inte äta den.”.
Vincent, ”Men, när du mår bra mår du bra då?”.
Jag, ”Ja då mår pappa bra!”.
Vincent, ”Kommer du och hämtar oss från dagis då?”.

Det tog inte många sekunder för gråten att komma, men jag ville inte gråta varken av sorg eller som i det här fallet lycka. Så jag svalde gråten och sa, ”Ja då kommer pappa och hämtar er.”, till svar fick jag ett leende och en kram. Jag vet inte riktigt om jag gick eller svävade ”hem” men i tankarna var Vincent och Vilja, i öronen sjöng Mellisa Horn och på mina läppar låg ett leende.

Jag fick lite mail och kommentarer på mitt förra inlägg, tack för det ni skrev.

Jag vet att ni redan vet detta men Vincent och Vilja, trotts min vilsna själ, trotts min upp och ner vända tankegång, trotts min hopplösa tillvaro så ska ni veta att jag älskar er. Jag vet att mitt mående just nu sätter spinn på er förvirring men samtidigt vet jag och litar på att er mor bromsar upp det hela, hon är den bästa och ända mor ni har.

Jag kommer snart tillbaka, vi äter snart frukost tillsammans igen.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Relaterade Inlägg