Grattis Vincent min son, en dikt jag dig skänka!

För fem år sedan föddes det en pojke.

Pojken som fått Nangijalas kvälls himmel i sina ögon,
solens ljusaste strålar i sitt hår, bär arvet av sin mors skönhet,

Pojken som tar världen med sitt leende,
skrattar hjärtan varma, har i charmens källa badat,

Pojken som ger livets gåtor många svar,
renaste kärleken funnen, han har klokhetens dryck druckit,

Pojken som är min son står segrande med styrkan som vapen,
Vincent Valentin du lär mig vad kärlek är,

//Pappa

…

Jag börjar ställa mig ganska frågandes till varför denna blogg existerar.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

1.b – Novellen

Skrivuppgift i samband med en distanskurs jag läser, Svenska A. Läs HÄR!

Jag tror att den är klar i alla fall. Har dock inte skickat in den än. Vad tycker ni? Vi skulle välja en av dödssynderna och använda denna som motiv. Jag valde vrede!

På en bro i en mörklagd stad vars namn är oväsentligt står en ung man. Den unga mannen är femton år och heter Robin. Han har placerat sig på brons räcke bredvid en lyktstolpe som bär upp en lampa som lyser med ett gult sken. Robins ena hand vilar emot den frostiga lyktstolpen och den andra handen håller hårt i en lätt sliten läderrem som hans mamma sytt fast på hans svarta Nike-väska. Helena, Robins mamma, sydde fast den för ett år sedan då remmen som tidigare suttit på väskan slitits av. Robin hade sagt att väskan fastnat i en gren då han cyklade hem. Han ljög. Det var nämligen Kalle som haft sönder väskan under en gymnastiklektion.

I väskan låg det ett par fotbollsskor, ett foto på Robin, hans mamma och Håkan – farsan. Håkan var egentligen inte Robins biologiska pappa men för Robin, som aldrig träffat sin riktiga pappa, var Håkan ”farsan”. Robins biologiska pappa, ”skitskallen”, valde ett annat liv redan tre månader innan Robin blev född och har sedan dess hållit sig på, för Robin, bekvämt avstånd. Han bor nämligen i Thailand. I väskan låg även några tidningar, rena kalsonger, strumpor och en av dem tio oanvända tandborstarna som farsan hade köpt – ”Där är ju fan inte kul om ett oväntat besök luktar skit i munnen!”, sade farsan till mamma när han köpte dem och skrattade sedan lite elakt. Farsan var långt ifrån elak men hade en humor som skar sig i mångas öron. Han gick ständigt balansgång på gränsen för vad mamma accepterade och hade lärt sig var den gränsen gick genom att snubbla över den ett antal gånger. T.ex. den gången han frågade mormor om morfar var lika bra på att underhålla där ”nere” som han var på att babbla. Det övertrampet resulterade i total tystnad från mormor och morfar i en månads tid. Robin saknade mormors bakelser och morfars historier om hans tid som en ung den månaden. När Robin pratade om sin saknad sade farsan, ”Du ska se att du snart får trycka i dig mormors bullar medan morfar babblar minnen. Men det är viktigt att du vet om att det var din klantiga farsa som inte kunde lägga koppel på orden.”. Det visste Robin redan. Mamma hade påpekat farsans idiotiska och okopplade ord mer än en gång. Robins mamma var helt tvärt emot farsan. Hon valde sina ord försiktigt och tänkte igenom det hon skulle säga. Men hon höll sitt tal flytande och ibland klingade det poetiskt. Hon var en kvicktänkt kvinna med stort ordförråd som alltid fick lyssnarna att lyssna genuint. Det viktigaste Robin hade packat i sin väska var ett foto på sin klass. Klassfotot på 9b fyllde Robin med hat. Förakt. En genuin vrede som fick hans oskyldigt blågröna ögon att svartna.

Robin hade gått i samma klass under hela sin skolgång. Han trivdes. Hade ingen bästa vän men inte heller någon fiende. Var inte en av de populära men inte heller en meningslös figur i korridorerna. Men något hände när sommarlovet var slut och 7b blev 8b. Det verkade som att Kalle redan på första dagen hade bestämt sig för att jävlas med Robin. Kalle var klassens värsting och hade haft den rollen så länge någon kunde minnas. ”Fan vad ful du är!”, ropade Kalle genom klassrummet innan frökan hade hunnit komma, ”Robin the ugly fuckface!”. Robin förstod ingenting. Orden kom som ett slag. ”Vad har jag gjort dig?”, frågade Robin och kände hur rösten knappt höll. Fan jag kan inte börja gråta av det där, tänkte han. Kalle fortsatte, ”Ugly fuckface skaru börja tjuta eller?”, ett fnitter spred sig ibland de andra i klassen. ”Lägg av!”, röt Robin samtidigt som en ensam tår begav sig ned för hans kind, ”Du ska bara hålla käften Kalle! Jag har inte gjort dig något.”. Klassens fnitter övergick till kränkande skratt då Isabelle, klassens snygging och Kalles flickvän sedan sjuan, registrerade de tårar som nu börjat rinna ned för Robins kind och hon skrek med hat i blicken, ”Kolla, the fuckface försöker tvätta sig!”. Skrattet som ekade i klassrummet avbröts snabbt då frökens busvissling tjöt genom rummet. Hon lät sin blick springa genom rummet och betraktade varje ansikte. Alla var de helt plötsligt änglalika. Utom ett. Robins ansikte skrek av ledsamhet och förtvivlan. Hans ögon såg ut att ha blivit berörda av den renaste sorg och kinderna var våta av tårar. ”Vad är det som pågår här inne?”, frågade fröken, ”Varför gråter du Robin?”. Robin svarade inte med ord utan lät blicken landa på Kalle. Kalle och fröken tittade samtidigt på varandra då de noterat var den sorgsna blick låg. Kalle såg inte längre oskyldig ut. ”Följ med mig ut Kalle, NU!”, kommenderade fröken. Kalle gick med raska steg ut från klassrummet. I samma sekund som dörren stängdes vände sig Isabelle mot Robin, ”Är du nöjd nu fuckface? Min Kalle får typ skit mycket skäll för att du tjurar som en jävla bög och skvallrar!”, sade hon och genomborrade honom med sin blick. Robin besvarade inte. Torkade bort tårarna. Försökte att samla sig. Dörren till klassrummet öppnades sakta. Fröken steg in. Kalle steg in med skamsen blick. Blott en charad. Det fanns ingen skam i Kalle. Det visade han på rasten samma dag och fortsatte att visa det året ut. Isabelle stod för det verbala, Kalle för det fysiska och resten av klassen svepte in mobbningen i en iskall tystnad som endast avbröts av hånfullt skratt. Förutom ”ryggloskan” så var klasskamraternas tystnad och skratt värst. ”Ryggloskan” gick ut på att Kalle lät en nästan munfull laddning saliv falla ner i Robins nacke för att sedan rinna ned över hans rygg. Detta gjordes så fort Kalle fick chansen. När fröken inte såg och när Kalle hade en anledning att resa sig från sin plats i klassrummet. Då visste Robin vad som skulle hända. Förberedde sig för rysningen som skulle springa genom kroppen då saliven rann ned över hans rygg. Han spände hela kroppen för att inte göra några hastiga rörelser. Såg till att försöka tänka på något annat. Fröken fick inte se att han var på väg att kräkas då klumpen i halsen växte sig allt större.

Minnena strömmade i samma takt som det kalla vattnet under bron. Vattnet var grumligt och rann tillräckligt fort för att isen inte skulle kunna lägga sig. Men det var minusgradigt konstaterade Robin då han noterade isen som låg längs vattenkanten på både höger och vänster sida. Han visste att vattnets omfamnade skulle skära i honom men skrämdes inte. Han var van vid smärta. Tänkte att det iskalla vattnet inte kunde skänka en värre smärta än den klasskamraterna hade gjort. På sig hade han ett par vita sneakers av märket Adidas. Alldeles för kalla för december månad men det var de skönaste skorna han hade. Mörkblåa jeans, en vit piké och över den en tröja med Kurt Cobain tryckt på framsidan och texten ”I’d rather be hated for who I am, than loved for who I am not.” på baksidan. Överkroppen toppad med en svart vindjacka av märket Nike. Det var dags tänkte Robin. Jag tänker inte låta Kalle slå, sparka eller spotta mer. Isabelles ord kommer inte att nå mig och klassens tystnad och hånfulla skratt kommer att eka i deras samvete för alltid. Det här kommer till att bli min upprättelse. Mitt slag tillbaka. På en lapp som Robin lagt i en vattentät liten burk, en sådan burk som småttingar brukar förvara sina pengar i när de springer runt på stranden, hade han skrivit sitt avsked. Ett avsked som skulle leda till att dömande fingrar pekades på dem skyldiga. Ett avsked som skulle försätta de skyldiga i djup ånger. Men de skulle inte kunna ångra det de gjort eller få möjlighet att be om förlåtelse. Han skulle ta den makten ifrån dem, ta den likt de tagit hans rätt att bara vara Robin.

”Min frihet blir ert fängelse!”, skrek Robin då han fylld av vrede hoppade.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Godmorgon! En dröm som blott påpekade min saknad!

Vaknade upp med en önskan om att somna om igen. Jag ville tillbaka till drömmen som omfamnade mina sovande tankar, samtidigt önskar jag att drömmen inte drömdes då den blott påpekade min saknad till något som varit och som aldrig kommer att bli igen. Tillbaka till en tid då kärlekens fåglar kvittrade i varje hörn och solens strålar drunknade i mina ögon som glittrade av lycka.

Men nu när drömmen är förbi och tankarna tagit över kommer frågan ”tänk om?” serverat på ett fat befriat från svar. Tänk om näsan som lades i blöt hållits på det torra, tänk om mina tankar fått tänkas klart, tänk om jag tagit mig tiden att säga orden, tänk om jag släppt garden byggd av stolthet och egoism. TÄNK OM!

Men man får inte tänka om, göra rätt och spola tillbaka. Livets gång går bara framåt, som en VHS-spelare där bakåtspolningen blivit utbytt mot en hånande framåtspolning som skrattandes sparkar tiden förbi då du försöker tänka om, göra rätt och spola tillbaka. Men jag lär mig det aldrig. Jag står ständigt och hoppar på knappen i hopp om att tiden ska böja sig för mig men ser världen spinna förbi och tillslut börjar VHS-spelaren att tugga på bandet.

Godmorgon!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

En resa, del 4… Godnatt!

Jag vet inte om jag påpekat detta tidigare men jag är så grymt trött hela tiden. Enda sedan jag kom hit till Norge har jag knappt kunnat hålla ögonen öppna då klockan börjat ticka kvällstal. Kanske är det vila jag förnekat tidigare som hittar tillbaka, kanske är det tankarna som tvingar energin på flykt eller så är det bara den norska luften, något är det i alla fall. Men lyckligtvis är det inget jag lider av. Det är rätt mysigt att sitta och halvsova i en stor hörnsoffa här hos storebror. I ena hörnet sitter bror, bredvid honom sitter hans sambo, i det andra hörnet sitter jag och på tv:n klingar det glada norska språket.

I morgon ska jag återigen till Dröbak och nu till helgen åker vi upp till hyttan. Det ska bli skönt att komma upp dit igen då vårt senaste besök där avslutades i en rätt fientlig stämning. Det ska bli tok roligt att åka lite längdskidor igen; jag var faktiskt rätt duktig på det när jag bodde här vilket man inte kan tro, har ju nämligen skapat mig någon slags sportfobi. Frågan är hur bra det kommer att gå men jag hoppas på att det är som att cykla. En tripp till backen är planerad också och då blir det nog lite bräda och det kommer garanterat leda till blåmärken och frustration.

Ja, mer än så finner jag inte att skriva så jag lägger huvudet på kudden, sätter på en film och somnar in. Godnatt kära läsare!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

En liten pojke i tanig dräkt.

Jag finner mig vara aningens disträ, en liten pojke med tanig dräkt som förvirrat vandrar runt i en alldeles för stor värld. Alla dem pusselbitar som inte ligger på plats regnar över mig och jag slås ner. Tanken på vardagen som väntar på mig hemma i Sverige gör mig sorgfylld. Jag vill inte se fler räkningar som blott belyser mitt misslyckande, jag vill inte vakna som en inneboende, jag vill helt enkelt inte tillbaka till den meningslösa tillvaro som blivit mitt liv. Jag hör kärringen på arbetsförmedlingen berätta saker jag redan vet och bitterfittan på socialen tittar på mig med dömande ögon och skakar på huvudet.

Men samtidigt vill jag hem redan idag, jag saknar mina barn. Jag saknar Vincents klokhet, Viljas teaterspel och jag faller nu i gråt då jag inte vet hur Elvin är. Det är skrämmande att inte känna sitt barn. Men jag släpper inte hoppet om att jag snart kommer få chansen att bygga upp en relation mellan mig, Susanne och Elvin. En relation och tillit mellan mig och Susanne är, för mig, A-och-O om vi tillsammans ska kunna vara föräldrar åt Elvin och för att det ska funka i längden. Det känns mer eller mindre meninglöst att jag följer med Elvin och hans morfar på promenad då det endast skulle dämpa min saknad och inte ge Elvin mer än en skymt av en främmande man.

Jag märker extrem skillnad på min relation med Vincent och Vilja efter att jag och Sophie (barnens mor) börjat umgåtts tillsammans med barnen. Barnen litar blint på Sophie och när de märker att Sophie litar på mig så blir självklart följden positiv. Det blir sådär lagom glasklart om man helt stänger ute sig själv och ser till barnens bästa.

Vi får se om uppdateringarna på bloggen nu blir fler efter att jag fått ur mig detta.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

En hög med ord och lite snickeriet!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Texter formas i skallen men så fort jag sätter mig för att skriva ner dem så läggs allt i en hög och inget vettigt kommer ur mig. Jag har varit hos storebror sedan i fredags och ska hem till far någon gång i veckan. När jag kom i fredags började jag och bror nästan omedelbart att riva ner en vägg. Det är vägg mellan köket och vardagsrummet som ska bort. När panelen var borta så insåg vi att väggen hade en bärfunktion vilket betyder att vi måste dra upp en bärbalk. Lite händig är jag men det känns bäst att låta en riktig snickare slänga upp den balken. Vill ju inte att huset rasar liksom.

Så vi lät det bygget vila lite och istället slängde vi upp en vägg på övervåningen.

Jag har världens vackraste barn vilket inte är någon nyhet, men jag har även världens vackraste syskonbarn. Här är lilla Alva.

Sådär nu har jag inget mer att skriva?

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

En resa, del 3… Godnatt!

Jag är mer eller mindre helt slut om kvällarna. Om dagarna går tankarna på högvarv men inte i någon negativ bemärkelse. Novellen jag ska skriva i och med skolan knåpas sakta men säkert fram, dock är inte ett ord skrivet på papper ännu men bilder och klockrena liknelser ligger lagrade. Jag har mer eller mindre både början och slut klart, huvudpersonen är redo att börja sitt liv, även den äldre damen som på ett omtänksamt sätt ska får historien berättad är redo. Rent tankemässigt tycks det bli en väldigt bra novell men hur det blir på papper återstår att se. Förutom tankar på skolan, vilket är mer eller mindre nytt för mig, så spenderas mycket tid på att umgås med lillebror. Han befinner sig i mummelstadiet men jag förstår det mesta av det han säger då min vän i Viptorp tränat upp min förmåga att förstå det oförstårliga.

Idag har jag och pappa varit iväg och kollat på deras båt samt kämpat bort all snö som hade lagt sig uppe på den presenning som omfamnade båten. Vi hängde även upp plastdunkar fyllda med vatten, tror att vi gjorde det för att hålla presenningen spänd för att motverka att mer snö skulle samlas uppe på. Nej jag frågade faktiskt inte varför dunkarna skulle upp, kändes liksom inte som nödvändig information. När vi kom hem bytte jag byxor då de var sådär lagom blöta efter att jag snubblat runt i djupsnö, sen blev det kaffe. Färskmalet kaffe är bra skit! Mycket skulle jag vilja ha här i livet men just en kaffebryggare som den som står här placeras väldigt högt upp på listan. Två knapptryck så har man en koppkaffe som smakar himmelskt. Det är nog något jag ska spara ihop pengar till, när jag får möjlighet till att spara vill säga. Jag menar, om jag nu ska bli en skribent så måste jag börja missbruka kaffe på extrem nivå.

Jag har även sett väldigt bra filmer sedan jag kom hit. I tisdags avslutades kvällen med ”Max Manus”. Filmen handlar om Max Manus som var en norsk motståndsman under andra världskriget. Bland annat medverkade han i att spränga Donau, ett tyskt trupptransportfartyg, som faktiskt sjönk precis utanför Skiphelle, stranden som jag igår laddade upp lite foton på. Jag vet inte riktigt varför jag missat den men vad jag minns så var det inte speciellt mycket, om en något, snack om den i Sverige när den kom 2008. Men det kanske beror på att vi var det enda land som lyckades vara neutrala nazister under andra världskriget (Tack Otto Jespersen!). Igår tittade vi på ”Den siste revjakten” och ”Nord”. Två norska guldkorn. ”Den siste revjakten” handlar om två hippies som inhandlar 43 kilo hasch som de sedan ska sälja. För att kunna inhandla detta hasch så lånar de 800.000 kr och har 14 dagar på sig att betala tillbaka dessa inklusive räntan på 50%. Det vill säga att det ska betala tillbaka 1,2 miljoner kr. Man kan väl summera det som så att två konstant höga personer ska lyckas få in 1,2 miljoner på 14 dagar och möts av ett flertal motgångar. ”Nord” handlade om Jomar som efter ett nervsammanbrott förlorat allt. När Jomar får veta att han antagligen har en 4 år gammal son beger han sig norrut för att finna sin förlorade familj. Hans proviant består av sprit, marijuana (tror jag), tabletter och extremt mycket ångest. Han träffar på en massa udda människor och tycks göra allt för att inte nå sitt mål, samtidigt om han gör allt för att komma fram. Ett citat från ”Nord” ”Ananas är en jävla bög frukt!”. Och idag spanade vi in ”Leningrad Cowboys” och jag har ingen aning om vad jag ska säga om denna, eller dessa filmer då vi tittade på två samt en konsert, så istället slänger jag in ett klipp.

I morgon åker jag hem till storebror, hans sambo och min lilla brorsdotter. Far, hans fru och lillebror ska nämligen åka till Barcelona över helgen vilket passar mig ypperligt då tanken var att jag skulle över till Hurum.

Jag vet inte hur stavningen är i detta inlägg då jag i princip sover och min monokel-lins svider i ögat!

Godnatt kära läsare!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Lite Photoshop…

Barnens mor hade bloggat om att hon ville ha en ny look på sin blogg vilket fick mig att börja fingra på en header.
Bilden som är ersatt med ett frågetecken var egentligen en på barnens mor. Jag tyckte att hon var tok fin på den bilden men det tyckte inte hon så jag fick ta bort den innan jag la ut den.

Gjorde även en Vilja-version!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Lite varmare för 6 år sedan!

Det var lite varmare när jag var här 2004!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson