1:a januari 2010

Ett nytt år har påbörjats. Detta nyår, som jag på något sätt lovat mig själv skulle börja med kärlek, respekt och medmänsklighet har börjat med det; till viss del. Innan ”firandet” började så åkte jag och Niklas hem till barnen och deras mor för att säga gott nytt år. Jag måste säga att jag blev avundsjuk på både barnen och deras mor då barnens mor skulle ägna sig åt film i sällskap med våra två änglar och änglarna skulle få mammaburgare; som i alla fall fick min mun att vattnas. Niklas lekte med både Vincent och Vilja och dem stormtrivdes, alla tre tror jag. Självklart trivdes jag också men satt som en slags sidoman och iakttog. Vilja satte sig i mitt knä och tog min hand och la på sin mage; jag slöt ögonen och tackade livet. Även Vincent satte sig i mitt knä ett pargånger; dock kunde jag inte sluta ögonen och tacka livet då han av någon anledning la min hand mellan sina ben. Jag informerade honom om att det var hans lekplats ingen annans! När maten var klar och barnens mor INTE hade bränt mammaburgarna så åkte jag och Niklas hem till Niklas. Vi hade det trevligt med grymt god Whisky och god öl.

Aja, nu ska jag sluta snirkla mig från det faktum att jag måste få ur mig något som antagligen kommer att hålla mig vaken alldeles för länge trots att jag tror att det är ur mig.

Jag kan späpå många känslor så som bitterhet och hat, dock behövs det knappast, men när någon ifrågasätter min kärlek så blir jag rasande. När någon påstår att min kärlek inte är ärlig så blir jag sårad, arg och fylls av ett begär av att fly. Kärlek är en känsla som jag AVSKYR då den gör en så förbannat sårbar. Ger man kärlek så vet man att man är ett öppetmål vilket för mig är omöjligt att hitta på. Jag gjorde något som man enligt alla regelvärk INTE får göra, nämligen lämnade min gravida flickvän. Jag gjorde det för att kärleken inte fanns. När någon då har mage att kasta en sten emot mig genom att påstå att allt jag sagt och gjort inte är på riktigt trots att kärleken står som hugget i sten så får ja en lust att kasta allt tillbaka. Men jag finner inte det inom mig. Jag kan inte kasta tillbaka något som för mig kändes som ett så hårt slag.

Jag är så jävla trött på människor som lever i en bubbla där det ända som spelar någon roll är dem själva. Jag är berättigad att vara trött på dem då jag levt i samma destruktiva miljö. Men jag är fan inte berättigad att låtas bli slagen av bubblan då jag öppethjärtat berättat allt!

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Blandade inlägg