En liten pojke i tanig dräkt.

Jag finner mig vara aningens disträ, en liten pojke med tanig dräkt som förvirrat vandrar runt i en alldeles för stor värld. Alla dem pusselbitar som inte ligger på plats regnar över mig och jag slås ner. Tanken på vardagen som väntar på mig hemma i Sverige gör mig sorgfylld. Jag vill inte se fler räkningar som blott belyser mitt misslyckande, jag vill inte vakna som en inneboende, jag vill helt enkelt inte tillbaka till den meningslösa tillvaro som blivit mitt liv. Jag hör kärringen på arbetsförmedlingen berätta saker jag redan vet och bitterfittan på socialen tittar på mig med dömande ögon och skakar på huvudet.

Men samtidigt vill jag hem redan idag, jag saknar mina barn. Jag saknar Vincents klokhet, Viljas teaterspel och jag faller nu i gråt då jag inte vet hur Elvin är. Det är skrämmande att inte känna sitt barn. Men jag släpper inte hoppet om att jag snart kommer få chansen att bygga upp en relation mellan mig, Susanne och Elvin. En relation och tillit mellan mig och Susanne är, för mig, A-och-O om vi tillsammans ska kunna vara föräldrar åt Elvin och för att det ska funka i längden. Det känns mer eller mindre meninglöst att jag följer med Elvin och hans morfar på promenad då det endast skulle dämpa min saknad och inte ge Elvin mer än en skymt av en främmande man.

Jag märker extrem skillnad på min relation med Vincent och Vilja efter att jag och Sophie (barnens mor) börjat umgåtts tillsammans med barnen. Barnen litar blint på Sophie och när de märker att Sophie litar på mig så blir självklart följden positiv. Det blir sådär lagom glasklart om man helt stänger ute sig själv och ser till barnens bästa.

Vi får se om uppdateringarna på bloggen nu blir fler efter att jag fått ur mig detta.

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Relaterade Inlägg