Alla hjärtans dag. Kommersiellt-jippo; eller?

Ska jag skriva detta inlägg med förutsägbar bitterhet och stämpla dagen som ett kommersiellt-jippo. Se varje givare som slavar som blott gör det som förväntas av dem och där varje blombukett, chokladlåda och kärleksförklaring endast är en gest som görs för att mottagaren ska bli nöjd. Eller ska jag helt blunda från det faktum att dagen lanserades av kommersiella skäl. Kanske blicka tillbaka till medeltida människors föreställningar om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Tänka tillbaka till de pojkar och flickor som lät sig inspireras av fåglarnas sökande för att sedan fundera över vem som skulle platsa i hjärtat som dunkade kärlek; vem som skulle inta platsen som deras Valentin.

Jag har alltid sett dagen som ett kommersiellt-jippo och bespottat var sekund. Med ögon fyllda av förakt har jag hånlett i bakgrunden och önskat att rosorna i butiken svartnat. Önskat att chokladen i askarna smält bort och att det söta sockret som beklätt alla geléhjärtan ersatts av salt. På så sätt har jag aldrig funnit mig bli besviken över dagens gång. Ett tomt fack utan Alla hjärtans dag kort har jag sett som en vinst; “Yes! Jag är inte en del av konsumtionen!”. Har aldrig känt mig mer ensam än dagen innan och inte heller har jag saknat att skänka känslan som skänkas ska.

Men utan bitterhetens väktare så finns det inga ursäkter. Jag kan inte längre se dagen som ett kommersiellt-jippo då det skulle betyda att jag låter handeln styra och ställa. Att bara se denna dag som något kommersiellt är att se prislapparna som något större än de som sökte kärleken under medeltiden. Det spelar ingen roll om man köper materiella ting för tusenlappar eller om man bara med ord uppmärksammar sin Valentin så länge känslan ligger till grund.

För egentligen är det väl vi som dömer det som inhandlas som tror att man kan sätta en prislapp på kärleken?

//jePPe Oskar Lennart Gustafsson

Blandade inlägg