Droger: Brukare, missbrukare men mest bara jag!

Är brukare korkade människor som inte vet vad droger kan göra med en, är missbrukare fega och svaga förlorare? Nej, det tror inte jag, men det är ofta ett argument man hör ibland så kallat ”vanligt folk”. Kanske är det för vissa ett sätt att distansera sig ifrån frågan men för vissa tycks det blott vara ett vidrigt sätt att klappa sig själv på axeln och hävda sin renlighet. Man slår helt enkelt nedåt för att själv stiga uppåt.

En brukare använder droger utan att falla in i missbruk, de nyttjar alltså inte drogen på ett sätt som anses vara skadligt. Vill man generalisera dem som korkade så måste man även se alla som dricker alkohol som korkade då det också är en drog, och människor som dricker är också brukare. Precis som man måste skilja på handling från person så måste man också skilja på brukare/missbrukare från person. Bruket eller missbruket är inte personen utan en ”last” som personen bär på och som denna av en eller annan anledning anser sig behöva eller förtjäna. Vi anser inte att de som dricker är korkade trots att vi alla vet hur mycket skada alkoholen skapat och ständigt skapar, så varför ska vi anse att de som röker hash, marijuana, knaprar piller eller som tar någon annan drog vara det? Självklart kan man tycka att användandet i sig är korkat och förkasta det, men som sagt är inte det personen utan ”lasten” som denna bär på. Att missbrukare är fega och svaga förlorare är ett tycke som skriker om trångsynthet, oförstånd och en bristande medmänsklighet. Det är även ett tycke som måste suddas ut då det är förlegat och det degraderar lösningen till ett ”ryck upp dig” – med andra ord så struntar man helt i att finna en lösning då man helt enkelt skiter i människorna.

Min personliga syn på droger är faktiskt ganska enkel: jag föraktar dem och de gör mig livrädd! Jag brukar alkohol, nikotin och koffein – och har missbrukat alkohol – men har aldrig använt någon annan drog. Samtidigt som jag ser uppenbara anledningar till att jag aldrig provat t.ex. hash så ser jag lika många anledningar till att jag skulle ha provat det. Aldrig har det varit en värld bortom min, det har liksom alltid funnits runt omkring mig men något har gjort att jag inte sett eller kanske velat se spänningen i det. De gånger jag har velat ta till någon annan drog än alkohol så har det inte varit på grund utav spänning eller nyfikenhet utan för att jag velat fly något, hitta något ljus i mörkret, en stig bortom tristessen, något som kunnat dämpa oron och ångesten. Och trots all den flykt jag genomlevt så är detta en flyktbil jag aldrig tillåtet mig själv starta.

Droger är inget man faller offer till, det är något som många anser sig förtjäna eller behöva och därför kan vi inte generalisera personerna som bär på denna ”last”. Vi måste lyssna till och förstå varför personen anser sig behöva/förtjäna drogen, se anledningarna och visa att vi faktiskt inte skiter i dem!

Kanske är det min barndom som ekar i mitt tycke, kanske är det saknaden av Robins skratt eller tanken på att någon just nu somnar in i en fiktiv värld för att aldrig mer vakna upp. Vad det än må vara så väljer jag att skilja på person och bruk/missbruk – jag föraktar den ena sidan och tror på den andra…

Bjästa: Där hatet bara har bytt sida!

Nätmobbningen, elakheterna, ondskan och det rena hat som ljöd från ”Oskars” anhängare tycks ha tystats i stor utsträckning. Vilket är väldigt bra och kanske inte helt oväntat då jag tror att Uppdrag Gransknings program på något sätt drog i handbromsen, fick folk att tänka om och lyfta blicken lite. Programmet drog även igång en löpeld av stödgrupper, stödlistor, blogg-inlägg som lös av stöd samt en – som jag ser det – stor debatt. Det stod klart att ingen accepterade det som hände ”Linnea” eller ”Jennifer”, att den lilla tätorten totalt felat i sitt beteende och att det som skrevs av både vuxna och barn på internet var vedervärdigt.

Men i allt detta stöd och i alla hyllningar av Amanda lyser ondskan och hatet både i undertoner och lika vedervärdiga uttalanden som tidigare förkastats. ”Oskar” skall steriliseras, är inget värt, ska få spö, pannbenet inslaget, kuken avskuren och hans familj bör placeras i ”fängelset” tillsammans med honom. Bjästa består av endast inavlade idioter, tattare, svin och tätorten skall brännas ner, sprängas, bojkottas och hatas. Gränserna på vad man får säga och inte är lika osynliga som de var när man ifrågasatte gränslösheten. Åldrarna på ”skribenterna” varierar lika mycket i denna mobb som den gjorde i den tidigare.

Nätmobbningen, elakheterna, ondskan och det rena hat som tycktes tysta har inte tystats utan blott bytt sida. De vapen som viftades fritt tycks ha blivit ifrågasatta för att de inte slog ner på rätt människor och inte för att de inte passar in i vår syn på våra medmänniskor.

Det pratas om att vi behöver besitta mer kunskap för att det som hände i Bjästa inte ska hända igen, men trots den flagga om kunskap som viftas verkar inte många ha tagit lärdom av det vedervärdiga som hänt i Bjästa.

Tätorten Bjästa: Våldtäkter, hat och vardagsglitter!

Vad var det egentligen som hände i den lilla tätorten Bjästa, hur kunde något så ondskefullt som en våldtäkt få vuxna och barn att sparka på brottsoffret samtidigt som de hyllade våldtäktsmannen likt en hjälte – vilket sedan resulterade i ännu en våldtäkt, ännu ett nedsparkat brottsoffer och hyllningar av våldtäktsmannen fortsatte att ljuda? Kommunen, samhället, skolan, vuxenvärlden, vännerna och till och med kyrkan uppmanade ”Oskar” att begå ännu en våldtäkt, vilket han gjorde. Och jag hoppas att alla som indirekt stöttade dådet ser sin medverkan i det, att ni ser både ”Linneas” och ”Jennifers” tårar, att ni känner en bråkdel av den smärta som ni både skapade och tillät skapas blott för dem. Jag hoppas även att det hat som haglade över ”Linnea” och ”Jennifer” upphör och inte byter riktning för att falla över ”Oskar” eller hans familj.

För trots att brotten han begått ska fördömas i all evighet så måste vi skilja på handlingen och personen. När ”Oskar” stått tillsvars för sin handling och genomgått sin behandling/straff så är han – om rättssystemet fungerat – inte längre en våldtäktsman utan en ”man” som tidigare blivit dömd för våldtäkt. Jag vet att det är lätt för mig som distanserad åskådare att skriva detta, men en person är inte sin handling. Utan tron på detta så är rättssystemet överflödigt, all behandling onödig och vi kan lika gärna lägga ner det och låta bödeln höja sin yxa och knyta upp sina snaror. Som åskådare kan jag även finna en förståelse för ”Oskars” mors beteende. Vilken förälder skulle inte ha svårt att acceptera att ens barn gjort något så hemskt, och när sedan en hel tätort ställer sig bakom och skriker hejaramsor i blindo måste de bli näst intill omöjligt. Det var ingen som drog i handbromsen på detta urspårade tåg som for fram och lämnade allt vett bakom sig; eller en gjorde det.

Amanda Ögren trotsade dem trångsynta, slog ryktena som for omkring bort ifrån sig, sträckte ut sin hand och rakryggad med ett hjärta av renaste sort ställde hon sig framför det tåg som for på sin vansinnesfärd. Hon ställde sig likt en sköld framför ”Linnea”, hon var den enda som betedde sig som en värdig medmänniska, och jag tror att vi alla önskar besitta det mod hon visade sig ha. Hon är vardagsglittret i den här sörjan!

Min trosbekännelse!

Min tro är stark, den är inte religiös men likt mångas tro på Gud – vilken det än må vara – så är min tro lika sann för mig som deras är för dem. Mitt svar på bibeln, koranen eller vad nu boken må heta är en ständigt pågående skrift där saker och ting inte tolkas utan skrivs om. Författarna är människor som berör mig, mina syskon, mina föräldrar, personer i min närhet, Johan & Linda Odén, genier så som Marcus Birro, Joakim Thåström, Bob Dylan, Cornelis Vreeswijk, Sanna Carlstedt, Mikael Wiehe, Melissa Horn, Caj Karlsson, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och hon eller han vars ord råkar ljuda emot mina trumhinnor; samt många fler. Men framförallt skriver mina barn och jag själv i den. Tiden vi delar tillsammans blir ständigt nya kapitel och kunskapen, insikten och kärleken de skänker blir rubrikerna.

Jag har försökt att ta till mig kristendomen, låtit mig falla i hopp om att någon eller något ska förhindra eller lindra fallet – eller åtminstone hjälpa mig upp igen. Helt och hållet har jag släppt kontrollen, suttit med Bibeln i min hand och blickat ut i intet utan förväntningar, men i hopp om att samma någon eller något ska peka åt rätt håll – eller åtminstone ett håll. Mitt fall blev aldrig lindrat eller stoppat och ingen pekade åt rätt håll, men jag blev hjälpt upp och pekades i alla fall åt något håll, men det var inte denna någon eller något, det var ni! Ni som nu skriver min bok blev de som lyfte mig upp och pekade framåt, fast åt olika håll för ingen visste vilket håll jag skulle gå; det visste bara jag. Och det är just det jag tror på, jag tror på livet, kärleken, hoppet och er – och på mig själv (i alla fall försöker jag göra det). Jag tror till och med på kärlek vid första ögonkast, att kärleken kan vara evig och att kärleken övervinner allt – detta trots den stämpel av klyscha som präglar uttalandena!

Det kanske finns någon religion som min syn passar in i fast att jag bara riktar den emot er, kärleken, hoppet och livet istället för någon i skyn. Dock tror jag inte att det spelar någon roll om vi lägger vår tro i religionen eller inte, så länge vi har en tro. Tron måste finnas för att vi ska kunna förändra världen. Tror vi inte på mänskligheten på ett eller annat sätt så kommer mänskligheten aldrig att gå till det bättre. Vi kommer med andra ord att ständigt fortsätta att förstöra vår jord, lämna våra barn i svält, spränga bort oskyldiga, spotta på de som fallit offer till kriminalitet och trångsynt vända ryggen till de som fallit ner i mörkret.

Till vilken anledning? För att vi tycker om att se vår värld och våra medmänniskor falla trasiga? Nej, för att vi inte vågar tro på något som på ett eller annat sätt pekar mot mänskligheten! För oavsett vad vi anser mänskligheten vara så är vi alla människor, och trots att vi bara kan förändra vår egen syn på saker och ting så är det vår plikt att försöka informera andra så länge vi tror att det är till livet gott; men vi måste också våga att skriva om våra sidor, ändra våra tycken, ersätta våra åsikter, lyssna på vad andra säger och acceptera vad andra tror på. Annars faller allt likt ett korthus där alla kort speglar samma händer men rörelserna som ska få huset att byggas rycker dövstumma åt olika håll.

Jag tror på livet, kärleken, hoppet, er… och mig själv!

Vill leva klimatsmart!

En längre tid har jag känt att vinden i mina segel försökt bära mig fram, men jag har motarbetat dess källa och klamrat mig fast vid den motor som spyr ut avgaser. I en destruktiv rädsla för att våga leva fullt ut har jag låtit giftet som denna motor spyr ut hota känsloklimatet såväl inom mig som runt omkring, jag har gömt mig bakom dess rökridå och hänsynslöst svingat med elakheter för att dagen därpå pladdra om kärlek, hopp och liv.

Den lilla trovärdighet som finns kvar riskerar jag att sopa till intet för att jag vill ha en livlina, en matta som ska lindra eventuellt fall, en rökridå som jag kan gömma mig bakom när bittra och cyniska människor ska sparka på min vilja att leva ett kärleksfyllt liv. Om den trovärdigheten försvinner blir det omöjligt för mig att tro på kärleken, hoppet och livet, för då tror jag inte ens på mig själv.

Jag vill inte ha den där motorn kvar längre, den gör mig ont. Jag vill bäras fram av vinden på den ocean som är livet, låta hoppet och kärleken glittra i mina ögon medan jag värdigt, rakryggat och ärligt lever. Om vinden av en eller annan anledning avtar vill jag greppa mina åror och kämpa mig vidare, jag vill ha ett par extra åror och våga fråga om hjälp när energin tar slut och jag sakta driver bort. För man får förlora energin, man får vara nedstämd, sorgsen, arg och uppgiven.

Jag dammar av ordet idol!

Marcus Birro: De hugger så fort man visar svaghet – Marcus Birro – Expressen.se.

Att jag inte har något problem med att buga och bocka inför Birros förmåga att skriva är ingen nyhet, jag finner honom vara Kvällsöppets bästa del, Expressens i särklass bästa tillgång och Passagens enda fördel. Man kanske inte får ha idoler när man snart fyller 25 år, det kanske är något som ligger kvar i ungdomen men jag reser tillbaka, hämtar ordet och dammar av det och sedan titulerar jag Birro som min idol!

När jag läste hans senaste krönika blev jag lite orolig. Den handlar om hatet som ekar i bloggvärlden, ondskan som signerar kommentarerna och – Birros ord – alla ”människor med perverterade hjärtan”. Jag nästan insveptes i skräck då jag lästa raderna ”Men nu ska jag sluta mig inåt i stället. Jag ska bygga mig en stor och tung rustning. Jag ska krypa in i den där rustningen och aldrig mer visa en enda mänsklig känsla…”. Förutom oron och skräcken som tanken på att han skulle sluta väckte så fick samvetet sig en törn. Gamla inlägg här på bloggen gjorde sig påminda, inlägg där jag själv satt mig på en ondskans häst och spytt ur mig saker och ting utan en tanke på personen jag inlindar. Jag har tänkt förut att jag ska rensa bort, tänka om och göra rätt. Men att ta bort känns fel på något vis, det känns fegt att sudda ut, att lämna det i glömska – men samtidigt ännu fegare att inte göra det.

”Det är väl bra att folk kan ändra sig..”, säger Birro då han entrar Allsång på Skansen efter att tidigare år ha skrivit något negativt om samma scen, det är mod!

Ord i bubblande ovisshet!

Det ligger många ord bakom tystnadens tomma dörrar, där bubblar även ovissheten om vad dessa ords resor skulle leda till. Varför fängslas dessa till listan över det osagda, varför blir de aldrig bevingade av rösten, texten; yttrandet? Skrämmes dess stavelser mig eller blir det blott bekvämt att ha ett ljudisolerat rum fyllt av ivriga barn som tvingas ignorera sin nyfikenhet? Och sist, men inte minst, är det bara jag som låtit mig bli en fångvaktare eller finns det fler civilklädda ordplitar där ute?

Tystade ord, meningar, frågor, svar, tycken och känslor blir understrukna av en glittrande nyfikenhet över vart de kunnat leda om dess väktare bara vågat, eller tagit sig rätten, att yttra dem. Oavsett om det som önskas släppas fritt är av ondo eller godo så tillfredsställs nyfikenheten så fort låset öppnats.Inte heller spelar det någon roll att det som t.ex. frågan får som svar inte är av positiv klang, för det faktum att jag fått ett svar på en fråga som jag låtit mig släppa fri, det faktumet kvarstår. Men lika tillfredsställande som det är att stryka orden från listan, låta barnet i rummet springa fritt och ge samma barn en godisbit av den allra sötaste sorten, så är det skrämmande att öppna låset.

Jag går i tron om att tillfredsställelsen övervinner rädslan och försöker därför att ta yttrandefriheten i handen så ofta jag kan. Dock hittar jag ännu ett problem här, yttrandefriheten gäller – för vissa – bara i fikarummet, på parmiddagar eller vid matbordet, och ingen ska tro att denna frihet även inräknar sorgen, ilskan, irritationen eller besvikelsen gentemot sina nära och kära, i alla fall inte om de är där. Är de dock inte där så är det fritt fram att uttrycka det man tror sig veta, det man hört eller för den delen det man själv har hittat på. Bryter man denna regel så rubriceras man som en jobbig jävel, en person som bara ältar och någon man inte längre ska tilltala, detta trots att personen ifråga kanske bara vill ha ett svar för att stilla nyfikenheten och tysta det som ligger i ovissheten och viskar.

Degraderar dig till en gycklare!

Jag väger orden i mina händer, sluter ögonen och låter knogarna smeka min kind för att provsmaka eventuell smärta. Riddaren rider in på den höga hästrygg som han anser sig ha rätten att besitta med näsan höjd mot skyn.

Kittlande komik är det enda jag finner i denna trångsynta riddares utspel, en riddare vars dräkt blott döljer gycklarens rätta sken och skölden av fiktiv omsorg blir desperationens plakat. Stoppa undan ditt svärd innan verkligheten kommer ifatt och du åter irrar tomhänt efter en vässad klinga i det förflutna, ty de har rostats slöa av blod, svett och tårar som jag med glädje skänkt då jag stått till svars.

Ta det inte personligt! Jag ser inget problem i att du springer förvirrat runt i det förflutna för att hitta svar på vem jag är idag, inte heller ser jag något problem i att du låter andras ord bli din verklighet - men jag tar mig rätten att degradera dig till en gycklare utan verklighetsförankring!

Tvivel

Det var längesedan mitt tvivel fick skrika mig trött, men idag fick längesedan sig ett abrupt stopp. Jag försöker att (nästan) alltid vandra hand-i-hand med tvivlet gentemot mig själv för att på så sätt låta dess tysta viskningar hålla tilliten och tron till mig själv vid liv. Så länge det blott är viskningar så ger det mig möjligheter att viska svaren tillbaka för att förhoppningsvis se tvivlet leendes återgå till tystnaden. När tvivlet fått sitt svar men kvarstår utan ett leende så måste jag helt enkelt tänka om, rannsaka mitt svar, titta på frågan från en annan vinkel och ge det ett nytt försök. Det har blivit mitt sätt att hålla min rygg fri från mina hjärnspöken som med vassa knivar inväntar tillfälle att hugga.

Dessa hjärnspökens frånvaro har gjort att jag oftast utan problem kunnat ta emot smällar från olika håll, och inte låtit slagen göra ont innan jag avgjort deras genuinitet. För vissa slag måste jag låta mig ta – om de är berättigade, om de kommer från källor som har rätten att slå så ser jag mig inte ha varken rättigheten eller anledningen till att låta slaget gå mig förbi. Dock finns inte många sådana källor kvar – vad jag vet – då jag låtit dem tömmas över mig och de som kan finnas kvar sitter i tystnaden och gråter diktade tårar till sitt storhetsvansinnes vällust.

Jag skrev ”(nästan) alltid”, då jag ibland försöker släppa tvivlets hand och låta stunden som råder levas befriat från allt tvivel. Dessa stunder är obeskrivligt vackra och tvivlet blir ett svart hånleende istället för det där lilla frågvisa barnet. Stunderna är även skrämmande då hjärnspökena tillåts härja fritt bakom min rygg med knivar som glittrar skarpa i stundande skönhet. Det abrupta slutet idag berodde på att de härjande hjärnspökena fick kraften som krävdes för att skinnet skulle ge vika. Tilliten och tron till mig själv rann med blodet som iskallt slet i mina tårkanaler.

Inte nu tänkte jag, inga tårar ska fällas nu; inte förns jag avgjort slagets genuinitet…

Blott en gest från en främling…

Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att handla i enlighet med detta (Wikipedia). Jag vet inte om jag är en speciellt empatisk människa eller om jag bara besitter förmågan att älta saker och ting till den grad att jag nästan går av. Oavsett om det är empati eller ett orimligt ältande så kan främlingars tragiska händelser bli för mig hjärtskärande trots att mitt hjärta passerar i tryggt förvar på distans. Det är väl bäst att påpeka att jag INTE tror mig veta hur dessa människor känner eller vad de går igenom - hade jag inbillat mig något sådant så hade jag gett mig själv både talförbud och skrivförbud.

Dikten ”Kort tid, nu en ängel!” är anledningen till att jag skriver om detta nu. Dikten handlar om ett – för mig – helt okänt barn som efter en väldigt kort vistelse på jorden somnade in. Jag känner varken mamman eller pappan men fick vetskapen om detta genom en vän – hon satt nämligen på pappans FaceBook sida när jag var där och sa då att de förlorat sitt barn. Jag slängde blicken på hans profilbild för att se om det var någon jag kände igen vilket jag inte gjorde. Efter en dos av obehag så lämnade deras tragedi mina tankar; men när tystnaden föll så dök bilden på honom upp och jag fann mig blicka in i intet med tårfyllda ögon. Jag blev sittandes inlindad i en filt av sorg som inte var min, tänkte på tretaktade hjärtan som slog i tvåtakt, såg tårar på denna främlings kinder rinna och kunde inte låta bli att försöka ge något.

Det finns ingenting som varken jag eller någon annan kan ge som på något sätt lindrar smärtan, men som blott en gest från en främling skänkte jag det jag håller mest kärt och det som bara är mitt, nämligen mina skrivna ord…