29
22:37
Träffade Elvin…
Träffade min son.
Han gick där, precis framför mig, denna outsägligt vackra pojke som är ett eko utav mig vacklade fram på sina små fötter. Mitt pappa-jag ville plocka upp honom, krama hårt, viska förlåt för ingenting men för allt. Ville känna hans hand i min och möta hans blick, borra ned min näsa i hans nacke och känna hans doft.
Men jag kunde inte, fick inte skapa en obekväm stämning för honom, hans moster ledde honom bort, hans mor slängde blicken bort, långt ifrån. Distansen åter ett faktum. Ett försök att obemärkt lämna mig där blev märkt i tårar som fyllde mina ögon, ben som inte kunde bära.
Satte mig ned, lutade mig emot väggen, ville inte gå sönder försökte hitta styrka. Hans vacklande ben blev mina ben när jag sakta rörde mig bort…
29
22:02
En omvänd förlossning…
Det hela känns som en omvänd förlossning.
Väntar inte på ett nytt liv i min famn, ser ett sakta vandra bort. Jag väntar inte ivrigt, förväntansfullt med stora ögon utan spjärnar emot mentalt. Staplar lyktor med bländande ljus framför mörkret; allt blir korpsvart gång på gång, får stapla om.
Min mor och min kusin löser korsord. Morfar sitter med sorgfyllda ögon och med stundtals drömmande blick svävar han ut genom det stora fönstret.
Vi sitter i sal 2 på avdelning 81.
Kan inte riktigt släppa tanken på vilka tankar som morfar tänker. Ser han samma mörker som jag ser när vi svävar ut bakom fönstret? Hans darriga hand vilar stilla på mormors arm. Skär kommande förlust i hans hjärta, smeks det tröstande av hoppet eller dansas det en paradoxal vals?
Vacker är kärleken i salen, sann och obefläckad.
25
13:36
Kärleken är temporär…
Kärleken är temporär, men tidlös,
Ett ögonblick i din ögonvrå som tindrar
ditt hjärta varmt, magen pirrar, saknaden skriker,
En obeskrivlig känsla som beskrivs av ord
som är för små, för få, tillräckliga och vackra,
Kärleken är temporär, men tidlös…
24
9:39
Får aldrig glömma bort eller tiga…
Än en gång stannar jag upp i allt vackert jag befinner mig i och blickar tillbaka,
kan inte riktigt känna igen mig eller förstå, men får aldrig glömma bort eller tiga,
Ångesten var demonernas viskningar som skreks i känslosövande toner,
en önskan om död lämnades kvar när jag vaket låg nedsövd i min dödsbädd,
Livets alla gåtor, dess mystik och allt vackert glömdes bort, passade inte in,
själlös och hopplös, kärleken sprang vilset iväg på stigar av tårar som rann,
Fann hjärtats rätta frekvens igen, dubbla hjärtslag borta och viskningarna nu tysta,
slet mig upp ur min bädd och drog skynken bort såg ljus, log lätt i återväckt liv,
Sydde ihop min själ med hopp som kom åter, fann ett outsägligt vackert lapptäcke,
såg mina barn och lät min kärlek värderas av deras lycka, ovärderlig och sann,
Jag återvänder nu till verkligheten, samlar allt mörker i ett etui utan lock inom mig,
kan känna igen mig och förstå, får aldrig glömma bort eller tiga.
20
21:16
En dikt…
Bortglömda blev hjärtslagen som slogs på livlös rutin,
vankade själsligt halt fram på en jord jag ville fly.
Bort ifrån jorden drömde jag mig till tårar, i ångest,
inget vackert fanns kvar att se, inget bar längre någon doft,
allt kändes precis som ingenting, precis som jag.
Fast något fanns kvar i ögon som glittrade oskyldigt, oroligt,
aldrig dömande, bara frågande som en ständig viskning.
Outsägligt vacker var den tron ni bar till mig, åt mig, för mig,
när jag vankade bort väntade ni tåligt, förstående och förlåtande,
kärlek…
20
18:48
Vincent & Vilja fixar blombukett till mor!
Vincent hade plockat blommor till sin mor redan på förmiddagen men när hemfärden skulle startas var blommorna sådär lagom ledsna. Jag tyckte att vi skulle plocka nya och kastade därför dem ledsna blommorna och sedan begav vi oss ut för att plocka nya.
19
23:53
Dåliga uppdateringar & skriva en föreläsning!
Uppdateringarna här på bloggen har avtagit lite. Jag har inte funnit mig hitta några texter att skriva ner och har väldigt svårt för att skriva vardagliga inlägg. Det ger mig inget att skriva om vad jag gjort under dagen rätt upp-och-ner. Men jag skriver. Inte på papper, inte fysiskt. Men i huvudet. Ständigt springer små meningar förbi som ett slags eko av en mängd tankar som inte kommer ut. Det tar liksom stop när jag väl ska skriva.
Men jag har idéer, massor av idéer på saker som ska skrivas, göras, uttryckas, diskuteras och ljuda. Mina drömmar är stora som berg men jag har höjdskräck. Rädd att falla platt när klättringen börjat, rädd att se mitt mål försvinna bort i en dimma av misslyckande; rädd för att våga. Därför ska jag fortsätta klättra, fortsätta utmana min höjdskräck. I hopp om att en dag stå på en äng av kärleksfärgade ögonblick, vid mitt mål, under klarblå himmel.
Förutom mina ständiga försök att formulera en text som platsar i något slags tryggt format så försöker jag att ”skriva” en föreläsning. Har storhetsvansinnet löpt amok kanske ni tänker nu, men det har det inte. Jag vill ”skriva” en föreläsning utifrån det jag gått igenom, felen jag gjort, frågor jag ställt, tankar som nästan dödat mig och allt vackert som dödats och födits. Den ska rikta sig till ungdomar i 14(13?)-16 års åldern. Tanken är självklart att den ska bli såpass bra att den faktiskt är värd att föreläsa, men som utgångspunkt är tanken bara att den ska bli ”skriven”. Vad som händer med den sedan vet inte jag idag.
Hoppas att ni alla har det bra!
19
18:26
Sjukhuset, 19 april 2010
Två stora fönster i salen, ett bubblande ljud,
en maskin med en ikon som snurrar,
Ömtålig dam i obekväm säng, slangar som
tar och ger, mat på påse, luft på tub,
Trofast man i stolen han sitter, hjälplösa ögon,
tårar ekar tysta, skriker uppenbart..
Kategorier
Arkiv
De förtjänar sin länk
Rösta!
