”Det är en lögn allt ihop”

Jag trevar mellan gränserna, slits mellan det vackra och det mörka – mellan det som finns inom mig. Det är svårt att bryta mönstret och släppa allt tryggt i den otrygga bitterheten, de vidöppna ögonen som cyniskt är stängda öppnas i min tankegång men har stundtals samma ögonlock i livet. Inget vackert finns att finna i mina hårda ord, inga vägar fram ligger öppna i domen jag spyr ur mig och ingen kärlek finns att känna i hatet jag innerligt besitter när jag stundtals tittar på omvärlden.

Det är en lögn allt ihop – ett hånfullt leende ligger över livet och det är jag som drar på smilbanden. För jag är tidvis den där mobbaren jag föraktar, den där obeskrivligt dåliga förebilden som med vapnet på tungan helt ignorerar mina medmänniskor. Men jag vägrar att släppa tron på mig själv; för i mig finns en outsägligt vacker kärlek, en medmänniska utrustad med genuin empati och omtanke. Försöker inte moralisera, klappa mig själv på axeln, höja mig emot skyn och bli större än er – försöker blott bli någon annan än en i mängden. Vi är alla lika unika, kärleken ser inte skillnad på folk & fä, och vi äger alla rätten att förändras.

Men man ska inte förändras. Man ska gå på i samma takt, med samma syn och samma selektiva hörsel för om man förändras så är man falsk, man är inte på riktigt utan vänder kappan efter vinden.

”Din son kommer att i sin ensamhet ändå bli nådd…”

Tanken på att alla barn ska växa upp i den värld vi lever i skrämmer mig. Kan tveklöst säga att tanken gör mig vettskrämd. Ingenstans finns det trygghet, trygghet som återspeglar det barnen förtjänar vill säga.

Visst kan vi inbilla oss att det är tryggt i våra hem. Men så länge tv:n kastar in ondska i våra vardagsrum och så länge internet är en lekplats för mobbare så är de inte tryggt. Din son kommer att i sin ensamhet ändå bli nådd och få sin rätt att existera bespottad. Din dotter kommer att få vuxenvärldens skeva ideal och vedervärdiga levnadssätt serverat direkt i soffan.

Skolan är väl ingen idé att ta upp som en trygg plats, vi vet alla hur det ser ut, hur lärarna ställer sig bredvid och iakttar handfallet, hur rektorer tveklöst ignorerar problemen för att ”de inte kan”, ”inte förstår”, ”inte kan ha koll på allt”. Man serverar problemet med en tystnad och hoppas på att eldsjälar ska göra sitt, att mobbningen ska rinna ut i sanden och att den inte är så farligt som gråtna ögon berättar. Men den är farligare än vad tårarna berättar, den är värre än vad någon kan tro sig veta; för det är ett barn med smärta bakom alla dessa tårar, ett barn som med stukad själ haltar fram.

Ska vi slänga bort tv:n, stänga ner internet och börja med hemskolning? Absolut inte – då förlorar vi, lägger oss ner och ger upp. Vi kanske ska lyfta blicken och se vår del i det hela, se hur våra kommentarer runt om i tidningar, forum, bloggar osv. så lätt kan återfinnas, ordagrant, i meningar som skriks ut över skolgårdar. Vore väl en tanke att aldrig mer yttra orden ”de gör det för att de är kära” när ett barn på dagis gråtandes säger att någon knuffade och slog. Kanske ska tänka till innan vi säger att ”mamma gör sig fin” när hon står framför spegeln och målar bort allt unikt. En idé vore kanske att våga ställa sig emellan, våga bryta tystnaden och faktiskt våga omfamna problemet.

Verkligheten – ”Fumlig jätte i en glasbutik”

Ibland slår sig verkligheten in likt en fumlig jätte i en glasbutik. Jag finner ingen väg bort utan ser allt glas falla för att bli tusen bitar på golvet, kvar är inget helt bara skärvor som gör ont. Länge har jag lyckats koppla bort – mer eller mindre – bitar av mitt liv som jag inte kunnat göra något åt. Ekonomiska frågor, boende och allt annat som blivit som bortblåst då jag irrat runt i cirklar, den där jätten har inte fått något spelrum, har inte heller krävt något. Men nu när spelrummet blir större och ljuset sprider sig hittar jätten in igen, han får plats när han river, kan svinga sin klubba av sanningar och jag kan inte stoppa honom. Man kan inte stoppa verkligheten.

Ett nytt jobb har jag landat i, en lön kommer att komma, skulderna kommer att gå när jag fyller gamarnas munnar och det känns bra. Det är onekligen obeskrivligt skönt att faktiskt stå på fötterna, att göra sitt bästa under arbetsdagarna och faktiskt göra det riktigt bra. Jag kan förnimma turerna till tvättstugan, Ikea-kassarna är fulla av kläder, både mina och barnens. Jag suckar av irritation när Viljas strumpor faller till marken, när Vincents gräsfläckiga byxor lämnar tvättmaskinen med samma fläckar som de hade när de lades in. Kan till och med se Elvins små tröjor ligga vikta på soffkanten. Det är en minimalistisk lägenhet vi bor i, svartvita bilder pryder väggarna, leksaker ligger strategiskt utlagda på golven och våra namn står på dörren som leder in till vår frizon. Stearinljus skrämmer mörkret när jag i min ensamhet gör det jag älskar, när jag låter mina ord bli allmänhetens, när jag gråtandes skriver ord jag inte kan tala och i eufori uttrycker min kärlek för mina barn.

Men det är långt dit. Innan den platsen är min verklighet måste jag fortsätta treva i ett inneboendetillstånd vilket gör mig ont, jag vill ha mitt och dela det med barnen, de förtjänar det. Det är nog till och med så att jag förtjänar det, prövotiden för mitt liv har gått ut nu; jag har bevisat att jag kan leva. Så lätt är det inte. Det vet jag och försöker inte inbilla mig något sådant men vill ha en paus. I ett avstängt läge glömmer man bort mycket som man tidigare tagit föregivet, t.ex. att ha pengar nog att kunna åka till jobbet för att tjäna ihop tillräckligt för att kunna åka till jobbet dagen därpå, eller att kunna lyfta telefonen och ringa.

Visst löser det sig alltid, pengar är inte allt och det är definitivt inte mer viktigt än att det behövs för att man ska kunna leva som en del i samhället. Det är inte världens undergång men det kan lätt bli humörets undergång.

”Jag vet inte om jag sörjer”

Jag vet inte om jag sörjer – vet nämligen inte hur man gör. Gråten ligger som ett fundament för min existens i halsgropen. Men jag gråter inte. Ständigt är jag redo att pryda mina kinder med tårar väckta av kärleken och saknaden. Och titt-som-tätt bubblar det inom mig, mina ögon fylls upp och det känns som att tyngden på mina axlar ska lättas; men där tar det stop. Tyngden är kvar och tårarna återgår till min halsgrop.

Mormors sömn kommer att ligga utsträckt över en evighet, hon kommer aldrig mer att vakna.

Det är svårt att förstå att allt det liv som brann i henne nu har slocknat. Men tanken på att energi inte kan försvinna skänker mig tröst. För det betyder att hon finns kvar. Allt det som glittrade i hennes ögon, all den kärlek som hon bar på finns kvar. Vi smeks av den när vinden kommer, känner doften av den när blommorna slår ut och ser den när solen skiner som starkast.

Och trots hennes eviga sömn så är hon klarvaken i alla dem hjärtan som älskar – och vi är många.

Mitt liv går vidare, men det känns som att jag på något vis lever bredvid. Som om att jag är avskärmad från omvärlden och mellan oss står ett stort fönster. Jag tittar in genom fönstret och ser er, försöker sätta upp gardiner för att ni ska slippa se mig. Men samtidigt försöker jag krossa fönstret för min sorg är varken unik eller privat, den är allmängiltig, precis som kärleken.

Hur många?

Hur många vägar måste jag vandra innan mina steg inte längre ersätts av mina gamla felsteg, hur många hav måste jag slita mig över för att nå en hamn och få lite lugn och ro, hur många gånger ska såren få sluta blöda blott för att någon tveklöst och fullt medvetet ska slita dem upp igen?

Det är vedervärdigt hur man kan välja att såra någon endast för att lyfta sig själv, som att såren man skapar föder ljus åt den gloria man anser sig vara berättigad. Men allt heligt i den glorian ligger bortglömt i mörkret, bland all bortsprungen kärlek och omfamnat hat. Kvar sitter ni med era svarta auror. Ni är ondskans hjältar och kärlekens fiender, mörkrets väktare som med upphöjda näsor lever på lögner. För det är mer eller mindre allt ni har, era lögner. Ni bärs av dem, höjs upp av dem, lutar er emot dem och svingar dem så fort omgivningen börjar tveka. Som piskor viner de i vinden när någons ögon sakta öppnas, när någon ser er ondska slår snärten ögonlocket stängt.

Men mina stänger ni aldrig, mina ögon kommer alltid att stå vidöppna och jag kommer rakryggat att möta era blickar. Kärleken övervinner hatet, öppenheten besegrar tystnaden och sanningen krossar tillslut lögnerna.

Tystnad.. (Ordbajs)

Jag hatar tystnaden. Inte den där tystnaden som kommer bara för att det inte finns något att säga, utan den där andra. Den där som är påtvingad av en eller annan anledning, den som söver ord som inte vill sova, som framförallt inte ska sova.

Hatet är fött ur smärtan den ger, förvirringen den väcker och tvivlet den skänker. Den där förbannade tystnaden är ett sträck över allt som sagts, ett fult moln över allt vackert som öppenhet är. För öppenheten är en solskenshistoria som alltid är genuin, alltid vacker oavsett innehållet.

Det är i öppenheten som trångsyntheten får vidgad vy och där förståelse och medmänsklighet finns. Utan öppenhet och bara med tystnad får inga fjärilar vingar och ingen kärlek får eka i en evighet…