Ordbajsa på midsommar 2010

Det finns inget utrymme för att konstla sig genom livet. Man måste följa stigen som läggs framför en och göra det bästa av alla dem diken och stup man möter, snubblar i, slukas av och stundtals hoppar ned i. Det är varken lättare eller svårare än så, finns inga tänk om, inga genvägar som är annat än omvägar fram till det man försöker kringgå. För det är ju så att vi alla springer emot samma slut, vi alla springer, går, lunkar och snubblar på olika stigar men vi alla kommer att möta hinder. Saker och ting som vi inte vill gå igenom kommer vi att tvingas genomgå – vare sig vi vill eller inte.

Vissa vill - kanske tror i sin naiva bubbla – att livet är en dans på rosor, en sång på den sjunde himmelen där vi trygga ligger nedbäddade i rena sängar. Andra vill se livet som en utdragen död där lycka, kärlek, hopp och tro blott är nödvändiga ingredienser som allt som oftast lyser med sin frånvaro. Själv har jag stått på båda sidor, blickat otrygg in i det jag aldrig kommer få, cyniskt tittat på det jag aldrig velat ha. Men alltid förvirrad vankat i tomrummet, i gråzonen som inte funnits men som jag skapat.

Jag har alltid trivts i den gråzonen. Där ingenting är riktigt på riktigt har jag alltid velat vara. Det har varit min trygghet, i det otrygga har min rotlöshet funnit sin plats och varje envist fundament som skänkt mig det som denna gråzon aldrig kunnat ge har jag lyckats fly, förstöra, glömma bort eller lämnat bakom mig i all sin prakt. Å andra sidan borde väl denna gråzon vara den perfekta balansen mellan den naiva tron om rosbladens underlag och cynikerns mörker. Men livet är inte bara svart, vitt eller grått. Det är varje färg i regnbågen och alla dess nyanser.

Det kanske är så livets stig ser ut – som en utsträckt regnbåge ut i oändligheten som en dag tar slut.

Ordbajs 11 juni 2010

Visst är jag en otroligt lättskrämd ung man, vilket kanske inte är så fel alla gånger. För ibland handlar inte rädslan om någon orimlig eller övertolkad liten händelse i ögonvrån. Ibland är det något extremt uppenbart som händer, som jag registrerar men som jag inte skulle ha sett, hört eller känt.

Jag har blivit skänkt, eller kanske fått förbannat över mig, en förmåga att läsa av stämningar, att märka av saker och ting som inte står rätt till. Och allt som oftast stämmer det. När min hjärna mer eller mindre stängs ner och min magkänsla börjar tänka, så lyckas den allt som oftast uppenbara det som omgivningen försöker dölja.

Än en gång får mina fingrar det att låta som att jag är en högmodig jävel men nu med ett sjätte sinne. Så är inte fallet. Jag är samma tomte nu, som den som titulerade sin kuk som en snopp förut. Men ska jag skriva om min lilla snopp så måste jag ju även kunna skriva om min förmåga/förbannelse?

Varje gång min mage uppenbarar något så önskar jag att det inte skulle behöva tolkas av min hjärna då min hjärna tolkar, mer eller mindre allt, i mörkt sken. Per automatik så tolkar jag det som omgivningen döljer som något negativt, något som är negativt gentemot mig. Det blir för mig det enda logiska, att det som personen försöker knuffa in i mörkret är något som kommer att göra mig illa. Jag menar, varför skulle man annars försöka knuffa in det i mörkret, om det inte gjorde ont för den som man inte vill ska kunna se, höra eller känna?

Samtidigt som jag inte vill ha min förbannade magkänsla så älskar jag den. Den gör mig gott och får mig många gånger att tänka om. Men många gånger ligger den bara där och slår, skär och spottar. Som ett hånleende uppspikat på insidan av ögonlocket syns den varje gång jag blinkar, skriker ut dem där sekunderna som fick mig att koppla på den. Tankarna tar över och allt blir bara kaotiskt, slafsigt och förvirrat.

Men som sagt, ibland tvingar den mig att tänka om. Att sätta mig själv åt sidan och faktiskt stanna upp och hjälpa till. På Valborg var det min mage som tvingade mig att stanna på Fristadstorget, den ropade på mig och bad mig hjälpa den oroliga skara av ungdomar som förvirrat försökte hjälpa vännen som låg sovandes i busskuren.

Ordbajs 9 juni 2010

Jag har nog gjort det, omedvetet har jag trotsat min rädsla och faktiskt stannat upp och lagt några pinnar i en hög. En början på något som är jag, något som kan falla samman och göra ont men något som är fundamentalt för att jag ska kunna leva ett liv där jag ger mer än jag tar. I ett misslyckat försök i att inte låta högmodig  så tycker jag personligen inte att jag platsar i den hög av giriga gamar som roffar åt sig allt inom räckhåll. Jag trivs bäst när jag vet att jag ger, när mina fotsteg faktiskt inte bara tas för mig själv och när det jag gör faktiskt har en betydelse för någon annan.

Det har blivit en stor del i mitt skrivande, i min öppenhet och ibland totalt nakna blottande av mina tankar, känslor och tillkortakommanden. Att faktiskt ge något av mig och den jag är, till dig som just nu sitter och läser, är ett privilegium. Att du läser är för mig en ära, att du berörs är för mig obeskrivligt, att du faktiskt tycker om det ibland blir en pinne i min hög. Min hög av pinnar kommer aldrig bli mer om jag inte fortsätter att skriva, det kommer ta stop och mitt lilla liv här på jorden kommer bli en död vandring längs stigen istället för vad det bör vara. En nyfiken vandring i skratt och gråt, en stillsam picknick i en glänt precis intill, hårda fall över stockar och sten, förvirrat spring på oupptäckt mark och allt annat som hör livet till. Som hör stigen emot döden till.

Ingen poet är jag, kan inte kalla mig författare, inte heller skribent, krönikör och journalist vill jag aldrig bli sedd som. Kan inte sjunga och spelar dåligt på min gitarr. Men i mina texter skapar jag stundtals musik, stundtals hjärtskärande, hjärtvärmande och ibland förstummande melodier där mina toner är våra bokstäver. I skrivande stund är allting bara mitt, men i ett knapptryck är det bara erat.

Ordbajs 8 juni 2010

Finner en behaglig trivsel i tystnaden. Att bara sitta och stirra ut i tomheten är ibland ytterst behagligt, ganska ledsam blir jag och inget vackert tar sig in i tomheten som omringar mig. Men det är behagligt. Det är en realistisk tomhet, men entonig, en monoton klang av alla orättvisor, all ondska och alla de märkliga beteenden som vi människor ständigt fyller våra liv med, utsätter våra medmänniskor för och faller offer till.

Jag vet att världen inte är en plats för bara ondska, att det faktiskt finns soldater som önskar sig bli arbetslösa, att en och annan person på försäkringskassan faktiskt inte vill tvinga en sjuk medmänniska ut i arbete. Jag vet till och med att det finns vårdpersonal på äldreboenden som inte tycker att de gamla kan sitta i sitt eget urin medan de själva sitter och hånler på sina höga hästar. Men det är onekligen svårt att se dem bakom alla vedervärdiga människor som står i täten och slår. För det är de som syns, som skriker högst, tar all plats och fyller den tomhet jag i tystnad blickar in i.

Visst lyser jag av dubbelmoral i mina utspel, i mina tycken, tankar och känslor. Men jag är i förändring och dubbelmoralen kan jag inte kringgå trots att jag mer än gärna skulle vilja det. Ta konsumtion t.ex. som för mig var väldigt viktig förut. Älskade nya saker, dem senaste och oftast dyraste ville jag alltid ha. En genuin prylbög som i sin jakt på det materiella totalt kvaddade sin ekonomi. Självklart vill jag fortfarande ha nya saker, – den nya iPhonen sprang ned i min ficka mentalt vid första anblick – men å andra sidan så gör det mig inget att jag inte har den. Min halvtrasiga och smått fuktskadade ”gamla” iPhone funkar, visserligen lite som den vill, men den funkar. Och den irritation jag känner när någon konsumerar på samma sätt som jag gjorde, det vill säga utan att egentligen ha råd, måste ju betyda något.

Alla dessa förbannade saker som vi omringar oss med är ju ingenting egentligen, bara meningslösa och framför allt döda ting som vi inhandlar för att vi under en kort stund ska känna oss lite gladare, för att vi ska unna oss något som i slutändan inte betyder något. Det är helt absurt hur vi kan finna klädesplagg, mobiltelefoner, datorer, tv-apparater och smink vara så viktigt för att vi ska kunna leva i någon slags fiktiv helhet. Jag menar, vi alla är ju lika hela eller halva trots att vi införskaffat något nytt materiellt skräp.

Vi lever bara en gång och jag tror inte på någon himmel, något helvete eller något efter liv. Jag tror på mörkret, det står där och väntar på våra sinnen, på våra kroppar, men inte på vår energi. För vår energi blir aldrig svart, den dör aldrig utan lämnas åter till jorden…

Förenade i vår sorg

Mormor är borta nu, hennes trötta hjärta har fått sin vila, luften i hennes lungor ligger i vinden vi smeks av, ständigt, för alltid, för oss.

Hon bar sitt hjärta i kupade händer, för att vi skulle beskåda, skänkas, omfamnas av hennes kärlek – en kärlek som i en evighet ligger utsträckt inom oss.

Förenade i vår sorg står vi, i tårar badar vi, i vår kärlek lever vi tillsammans – precis som mormor ville.