Ordbajs 11 juni 2010

Visst är jag en otroligt lättskrämd ung man, vilket kanske inte är så fel alla gånger. För ibland handlar inte rädslan om någon orimlig eller övertolkad liten händelse i ögonvrån. Ibland är det något extremt uppenbart som händer, som jag registrerar men som jag inte skulle ha sett, hört eller känt.

Jag har blivit skänkt, eller kanske fått förbannat över mig, en förmåga att läsa av stämningar, att märka av saker och ting som inte står rätt till. Och allt som oftast stämmer det. När min hjärna mer eller mindre stängs ner och min magkänsla börjar tänka, så lyckas den allt som oftast uppenbara det som omgivningen försöker dölja.

Än en gång får mina fingrar det att låta som att jag är en högmodig jävel men nu med ett sjätte sinne. Så är inte fallet. Jag är samma tomte nu, som den som titulerade sin kuk som en snopp förut. Men ska jag skriva om min lilla snopp så måste jag ju även kunna skriva om min förmåga/förbannelse?

Varje gång min mage uppenbarar något så önskar jag att det inte skulle behöva tolkas av min hjärna då min hjärna tolkar, mer eller mindre allt, i mörkt sken. Per automatik så tolkar jag det som omgivningen döljer som något negativt, något som är negativt gentemot mig. Det blir för mig det enda logiska, att det som personen försöker knuffa in i mörkret är något som kommer att göra mig illa. Jag menar, varför skulle man annars försöka knuffa in det i mörkret, om det inte gjorde ont för den som man inte vill ska kunna se, höra eller känna?

Samtidigt som jag inte vill ha min förbannade magkänsla så älskar jag den. Den gör mig gott och får mig många gånger att tänka om. Men många gånger ligger den bara där och slår, skär och spottar. Som ett hånleende uppspikat på insidan av ögonlocket syns den varje gång jag blinkar, skriker ut dem där sekunderna som fick mig att koppla på den. Tankarna tar över och allt blir bara kaotiskt, slafsigt och förvirrat.

Men som sagt, ibland tvingar den mig att tänka om. Att sätta mig själv åt sidan och faktiskt stanna upp och hjälpa till. På Valborg var det min mage som tvingade mig att stanna på Fristadstorget, den ropade på mig och bad mig hjälpa den oroliga skara av ungdomar som förvirrat försökte hjälpa vännen som låg sovandes i busskuren.

Blandade inlägg