Ordbajs 8 juni 2010

Finner en behaglig trivsel i tystnaden. Att bara sitta och stirra ut i tomheten är ibland ytterst behagligt, ganska ledsam blir jag och inget vackert tar sig in i tomheten som omringar mig. Men det är behagligt. Det är en realistisk tomhet, men entonig, en monoton klang av alla orättvisor, all ondska och alla de märkliga beteenden som vi människor ständigt fyller våra liv med, utsätter våra medmänniskor för och faller offer till.

Jag vet att världen inte är en plats för bara ondska, att det faktiskt finns soldater som önskar sig bli arbetslösa, att en och annan person på försäkringskassan faktiskt inte vill tvinga en sjuk medmänniska ut i arbete. Jag vet till och med att det finns vårdpersonal på äldreboenden som inte tycker att de gamla kan sitta i sitt eget urin medan de själva sitter och hånler på sina höga hästar. Men det är onekligen svårt att se dem bakom alla vedervärdiga människor som står i täten och slår. För det är de som syns, som skriker högst, tar all plats och fyller den tomhet jag i tystnad blickar in i.

Visst lyser jag av dubbelmoral i mina utspel, i mina tycken, tankar och känslor. Men jag är i förändring och dubbelmoralen kan jag inte kringgå trots att jag mer än gärna skulle vilja det. Ta konsumtion t.ex. som för mig var väldigt viktig förut. Älskade nya saker, dem senaste och oftast dyraste ville jag alltid ha. En genuin prylbög som i sin jakt på det materiella totalt kvaddade sin ekonomi. Självklart vill jag fortfarande ha nya saker, – den nya iPhonen sprang ned i min ficka mentalt vid första anblick – men å andra sidan så gör det mig inget att jag inte har den. Min halvtrasiga och smått fuktskadade ”gamla” iPhone funkar, visserligen lite som den vill, men den funkar. Och den irritation jag känner när någon konsumerar på samma sätt som jag gjorde, det vill säga utan att egentligen ha råd, måste ju betyda något.

Alla dessa förbannade saker som vi omringar oss med är ju ingenting egentligen, bara meningslösa och framför allt döda ting som vi inhandlar för att vi under en kort stund ska känna oss lite gladare, för att vi ska unna oss något som i slutändan inte betyder något. Det är helt absurt hur vi kan finna klädesplagg, mobiltelefoner, datorer, tv-apparater och smink vara så viktigt för att vi ska kunna leva i någon slags fiktiv helhet. Jag menar, vi alla är ju lika hela eller halva trots att vi införskaffat något nytt materiellt skräp.

Vi lever bara en gång och jag tror inte på någon himmel, något helvete eller något efter liv. Jag tror på mörkret, det står där och väntar på våra sinnen, på våra kroppar, men inte på vår energi. För vår energi blir aldrig svart, den dör aldrig utan lämnas åter till jorden…

Blandade inlägg