Ordbajs 9 juni 2010

Jag har nog gjort det, omedvetet har jag trotsat min rädsla och faktiskt stannat upp och lagt några pinnar i en hög. En början på något som är jag, något som kan falla samman och göra ont men något som är fundamentalt för att jag ska kunna leva ett liv där jag ger mer än jag tar. I ett misslyckat försök i att inte låta högmodig  så tycker jag personligen inte att jag platsar i den hög av giriga gamar som roffar åt sig allt inom räckhåll. Jag trivs bäst när jag vet att jag ger, när mina fotsteg faktiskt inte bara tas för mig själv och när det jag gör faktiskt har en betydelse för någon annan.

Det har blivit en stor del i mitt skrivande, i min öppenhet och ibland totalt nakna blottande av mina tankar, känslor och tillkortakommanden. Att faktiskt ge något av mig och den jag är, till dig som just nu sitter och läser, är ett privilegium. Att du läser är för mig en ära, att du berörs är för mig obeskrivligt, att du faktiskt tycker om det ibland blir en pinne i min hög. Min hög av pinnar kommer aldrig bli mer om jag inte fortsätter att skriva, det kommer ta stop och mitt lilla liv här på jorden kommer bli en död vandring längs stigen istället för vad det bör vara. En nyfiken vandring i skratt och gråt, en stillsam picknick i en glänt precis intill, hårda fall över stockar och sten, förvirrat spring på oupptäckt mark och allt annat som hör livet till. Som hör stigen emot döden till.

Ingen poet är jag, kan inte kalla mig författare, inte heller skribent, krönikör och journalist vill jag aldrig bli sedd som. Kan inte sjunga och spelar dåligt på min gitarr. Men i mina texter skapar jag stundtals musik, stundtals hjärtskärande, hjärtvärmande och ibland förstummande melodier där mina toner är våra bokstäver. I skrivande stund är allting bara mitt, men i ett knapptryck är det bara erat.

Blandade inlägg