Ordbajsa på midsommar 2010

Det finns inget utrymme för att konstla sig genom livet. Man måste följa stigen som läggs framför en och göra det bästa av alla dem diken och stup man möter, snubblar i, slukas av och stundtals hoppar ned i. Det är varken lättare eller svårare än så, finns inga tänk om, inga genvägar som är annat än omvägar fram till det man försöker kringgå. För det är ju så att vi alla springer emot samma slut, vi alla springer, går, lunkar och snubblar på olika stigar men vi alla kommer att möta hinder. Saker och ting som vi inte vill gå igenom kommer vi att tvingas genomgå – vare sig vi vill eller inte.

Vissa vill - kanske tror i sin naiva bubbla – att livet är en dans på rosor, en sång på den sjunde himmelen där vi trygga ligger nedbäddade i rena sängar. Andra vill se livet som en utdragen död där lycka, kärlek, hopp och tro blott är nödvändiga ingredienser som allt som oftast lyser med sin frånvaro. Själv har jag stått på båda sidor, blickat otrygg in i det jag aldrig kommer få, cyniskt tittat på det jag aldrig velat ha. Men alltid förvirrad vankat i tomrummet, i gråzonen som inte funnits men som jag skapat.

Jag har alltid trivts i den gråzonen. Där ingenting är riktigt på riktigt har jag alltid velat vara. Det har varit min trygghet, i det otrygga har min rotlöshet funnit sin plats och varje envist fundament som skänkt mig det som denna gråzon aldrig kunnat ge har jag lyckats fly, förstöra, glömma bort eller lämnat bakom mig i all sin prakt. Å andra sidan borde väl denna gråzon vara den perfekta balansen mellan den naiva tron om rosbladens underlag och cynikerns mörker. Men livet är inte bara svart, vitt eller grått. Det är varje färg i regnbågen och alla dess nyanser.

Det kanske är så livets stig ser ut – som en utsträckt regnbåge ut i oändligheten som en dag tar slut.

Blandade inlägg