Abonnerad av dem utslagna…

Rotlöshetens tysta skrik ekar mig kall, rispar sår i hjärtat som slängs mellan olika världar. Finner ingen trygghet i min existens blott stundtals lugn och ro, korta ögonblick där jag är tillfreds med min tillvaro. Jag vill tänka ”Hem ljuva hem!”, ”Borta bra men hemma bäst!”, vill ha en vägg att fylla med fotografier, vill sucka över en överfull diskho och jag vill ha min frizon dit jag kan fly, låsa om mig i hopp om att omvärlden för en stund stannar upp.

Igår när jag gick genom Stadsparken var lekplatsen abonnerad av dem utslagna. På en bänk i utkanten av lekplatsen satt tre förfriskade personer, på bänken i mitten av parken låg en man och sov och utstrött här och var satt där fler. På den första bänken satt den ena och grät medan den andra bad om ursäkt för något som hänt, och den tredje satt med sorgliga ögon och blickade bortom allt bråk och stök. Han var rotlös – precis som jag. Han blev min spegelbild till en verklighet som vore min om jag inte haft min familj. Om inte deras varma händer tagit mina kalla fingrar, om de inte viskat om hoppet, tron och kärleken så hade det likväl kunnat varit jag som satt där på bänken och lät blicken vandra. Visserligen låter jag ofta min blick sväva bort i samma takt som en tår föds i ögonvrån, tankarna om en annan tid i en annan värld vaknar till liv och jag är i min utopi. Kanske var det där den förfriskade och sorgsna mannen var, i sin utopi, i en värld där han faktiskt får vara med, där han slipper glåpord och slående blickar från människor som med näsan emot skyn trampar på andra för att lyckas resa sig uppåt.

Jag finner fler likheter med mig själv och de utslagna som vilar sina trötta kroppar på parkbänkar, i buskar, trappuppgångar, soprum och cykelkällare än de som lever i det stundtals likgiltiga kollektiv vi väljer att kalla samhället. Fast det kanske inte alltid handlar om likgiltighet, ibland är det ju faktiskt girighet som styr samhället framåt och mänskligheten bakåt, ibland är det tanken ”vi och dem” och ibland är det nog ”bara” hoppet som tar slut, tron som inte finns eller kärleken som checkat ut. Men i min näst intill cynism gentemot samhället så vet jag – eller i alla fall tvingar mig att tro – att den faktiskt är värd att kämpa för, att det mer eller mindre borde vara ett krav som borde bäras av alla, såväl bänkboende som herrgårdsboende hjärtan.

Vi och dem, barn och ungar, kvinnor och män, svenskar och invandrare – allt ska delas upp, graderas och degraderas tills mönstrerna är lika, linjerna raka och tonerna monotona.

Den där sorgsna mannen på bänken var lika mycket jag som han var du, han föll precis som vi men har ännu inte landat…

Blandade inlägg