Hand-i-hand i grändens mörker…

Vi går tillsammans nedför mörka gränder,
utrymmet krymper, väggarna kramar oss,

Solen lutar sig emot våra ryggar men vi vänder oss inte om,
vandrar på, hand-i-hand med blickarna sänkta,

Marken är bekant, jag har gått här förut på denna ojämna mark,
mina fötter har en gång snubblat här, sprungit och släpat mig fram,

Framåt men bakåt i en paradox utan ende.

Blodet vilar kvar i pölar som aldrig torkar, salta tårar fläckar gruset,
korpar vilar hungrigt sina ögon på oss, skär i oss,
hackar våra sinnen i tusen bitar på distans utan att märkas,
aldrig synas men alltid finnas, för oss i mörkret,

Men allt är borta i solen som vi så konsekvent vägrar att vända oss emot.

…

Det förflutna i form utav dunkla minnen av rädsla smeker mig sorgsen.

Alla hårda ord som sades då ekar nu, alla förnedrande slag som slogs då svider nu, finner mig gråta torra tårar som aldrig kommer – ligger som en klump i halsen och rösten, den är redo att spricka.

Tankarna springer om varandra och jag försöker att vika undan, ramla ner i en skyddsgrop i hopp om att undfly den kärleksdödande känsla som svävar över oss likt en korp.

Låt mig inte beröras än en gång av korpens näbb…

Förenade i vår sorg

Mormor är borta nu, hennes trötta hjärta har fått sin vila, luften i hennes lungor ligger i vinden vi smeks av, ständigt, för alltid, för oss.

Hon bar sitt hjärta i kupade händer, för att vi skulle beskåda, skänkas, omfamnas av hennes kärlek – en kärlek som i en evighet ligger utsträckt inom oss.

Förenade i vår sorg står vi, i tårar badar vi, i vår kärlek lever vi tillsammans – precis som mormor ville.

Tystnad.. (Ordbajs)

Jag hatar tystnaden. Inte den där tystnaden som kommer bara för att det inte finns något att säga, utan den där andra. Den där som är påtvingad av en eller annan anledning, den som söver ord som inte vill sova, som framförallt inte ska sova.

Hatet är fött ur smärtan den ger, förvirringen den väcker och tvivlet den skänker. Den där förbannade tystnaden är ett sträck över allt som sagts, ett fult moln över allt vackert som öppenhet är. För öppenheten är en solskenshistoria som alltid är genuin, alltid vacker oavsett innehållet.

Det är i öppenheten som trångsyntheten får vidgad vy och där förståelse och medmänsklighet finns. Utan öppenhet och bara med tystnad får inga fjärilar vingar och ingen kärlek får eka i en evighet…

Träffade Elvin…

Träffade min son.

Han gick där, precis framför mig, denna outsägligt vackra pojke som är ett eko utav mig vacklade fram på sina små fötter. Mitt pappa-jag ville plocka upp honom, krama hårt, viska förlåt för ingenting men för allt. Ville känna hans hand i min och möta hans blick, borra ned min näsa i hans nacke och känna hans doft.

Men jag kunde inte, fick inte skapa en obekväm stämning för honom, hans moster ledde honom bort, hans mor slängde blicken bort, långt ifrån. Distansen åter ett faktum. Ett försök att obemärkt lämna mig där blev märkt i tårar som fyllde mina ögon, ben som inte kunde bära.

Satte mig ned, lutade mig emot väggen, ville inte gå sönder försökte hitta styrka. Hans vacklande ben blev mina ben när jag sakta rörde mig bort…

En omvänd förlossning…

Det hela känns som en omvänd förlossning.

Väntar inte på ett nytt liv i min famn, ser ett sakta vandra bort. Jag väntar inte ivrigt, förväntansfullt med stora ögon utan spjärnar emot mentalt. Staplar lyktor med bländande ljus framför mörkret; allt blir korpsvart gång på gång, får stapla om.

Min mor och min kusin löser korsord. Morfar sitter med sorgfyllda ögon och med stundtals drömmande blick svävar han ut genom det stora fönstret.

Vi sitter i sal 2 på avdelning 81.

Kan inte riktigt släppa tanken på vilka tankar som morfar tänker. Ser han samma mörker som jag ser när vi svävar ut bakom fönstret? Hans darriga hand vilar stilla på mormors arm. Skär kommande förlust i hans hjärta, smeks det tröstande av hoppet eller dansas det en paradoxal vals?

Vacker är kärleken i salen, sann och obefläckad.

Kärleken är temporär…

Kärleken är temporär, men tidlös,

Ett ögonblick i din ögonvrå som tindrar
ditt hjärta varmt, magen pirrar, saknaden skriker,

En obeskrivlig känsla som beskrivs av ord
som är för små, för få, tillräckliga och vackra,

Kärleken är temporär, men tidlös…

Får aldrig glömma bort eller tiga…

Än en gång stannar jag upp i allt vackert jag befinner mig i och blickar tillbaka,
kan inte riktigt känna igen mig eller förstå, men får aldrig glömma bort eller tiga,

Ångesten var demonernas viskningar som skreks i känslosövande toner,
en önskan om död lämnades kvar när jag vaket låg nedsövd i min dödsbädd,

Livets alla gåtor, dess mystik och allt vackert glömdes bort, passade inte in,
själlös och hopplös, kärleken sprang vilset iväg på stigar av tårar som rann,

Fann hjärtats rätta frekvens igen, dubbla hjärtslag borta och viskningarna nu tysta,
slet mig upp ur min bädd och drog skynken bort såg ljus, log lätt i återväckt liv,

Sydde ihop min själ med hopp som kom åter, fann ett outsägligt vackert lapptäcke,
såg mina barn och lät min kärlek värderas av deras lycka, ovärderlig och sann,

Jag återvänder nu till verkligheten, samlar allt mörker i ett etui utan lock inom mig,
kan känna igen mig och förstå, får aldrig glömma bort eller tiga.

En dikt…

Bortglömda blev hjärtslagen som slogs på livlös rutin,
vankade själsligt halt fram på en jord jag ville fly.

Outsägligt vacker var den tron ni bar till mig, åt mig, för mig,
när jag vankade bort väntade ni tåligt, förstående och förlåtande,
kärlek…

Sjukhuset, 19 april 2010

Två stora fönster i salen, ett bubblande ljud,
en maskin med en ikon som snurrar,

Trofast man i stolen han sitter, hjälplösa ögon,
tårar ekar tysta, skriker uppenbart..