Alla hårda ord som sades då ekar nu, alla förnedrande slag som slogs då svider nu, finner mig gråta torra tårar som aldrig kommer – ligger som en klump i halsen och rösten, den är redo att spricka.

Tankarna springer om varandra och jag försöker att vika undan, ramla ner i en skyddsgrop i hopp om att undfly den kärleksdödande känsla som svävar över oss likt en korp.

Låt mig inte beröras än en gång av korpens näbb…

Blandade inlägg

Igår när jag gick genom Stadsparken var lekplatsen abonnerad av dem utslagna. På en bänk i utkanten av lekplatsen satt tre förfriskade personer, på bänken i mitten av parken låg en man och sov och utstrött här och var satt där fler. På den första bänken satt den ena och grät medan den andra bad om ursäkt för något som hänt, och den tredje satt med sorgliga ögon och blickade bortom allt bråk och stök. Han var rotlös – precis som jag. Han blev min spegelbild till en verklighet som vore min om jag inte haft min familj. Om inte deras varma händer tagit mina kalla fingrar, om de inte viskat om hoppet, tron och kärleken så hade det likväl kunnat varit jag som satt där på bänken och lät blicken vandra. Visserligen låter jag ofta min blick sväva bort i samma takt som en tår föds i ögonvrån, tankarna om en annan tid i en annan värld vaknar till liv och jag är i min utopi. Kanske var det där den förfriskade och sorgsna mannen var, i sin utopi, i en värld där han faktiskt får vara med, där han slipper glåpord och slående blickar från människor som med näsan emot skyn trampar på andra för att lyckas resa sig uppåt.

Jag finner fler likheter med mig själv och de utslagna som vilar sina trötta kroppar på parkbänkar, i buskar, trappuppgångar, soprum och cykelkällare än de som lever i det stundtals likgiltiga kollektiv vi väljer att kalla samhället. Fast det kanske inte alltid handlar om likgiltighet, ibland är det ju faktiskt girighet som styr samhället framåt och mänskligheten bakåt, ibland är det tanken ”vi och dem” och ibland är det nog ”bara” hoppet som tar slut, tron som inte finns eller kärleken som checkat ut. Men i min näst intill cynism gentemot samhället så vet jag – eller i alla fall tvingar mig att tro – att den faktiskt är värd att kämpa för, att det mer eller mindre borde vara ett krav som borde bäras av alla, såväl bänkboende som herrgårdsboende hjärtan.

Vi och dem, barn och ungar, kvinnor och män, svenskar och invandrare – allt ska delas upp, graderas och degraderas tills mönstrerna är lika, linjerna raka och tonerna monotona.

Den där sorgsna mannen på bänken var lika mycket jag som han var du, han föll precis som vi men har ännu inte landat…

Blandade inlägg

Vissa vill - kanske tror i sin naiva bubbla – att livet är en dans på rosor, en sång på den sjunde himmelen där vi trygga ligger nedbäddade i rena sängar. Andra vill se livet som en utdragen död där lycka, kärlek, hopp och tro blott är nödvändiga ingredienser som allt som oftast lyser med sin frånvaro. Själv har jag stått på båda sidor, blickat otrygg in i det jag aldrig kommer få, cyniskt tittat på det jag aldrig velat ha. Men alltid förvirrad vankat i tomrummet, i gråzonen som inte funnits men som jag skapat.

Jag har alltid trivts i den gråzonen. Där ingenting är riktigt på riktigt har jag alltid velat vara. Det har varit min trygghet, i det otrygga har min rotlöshet funnit sin plats och varje envist fundament som skänkt mig det som denna gråzon aldrig kunnat ge har jag lyckats fly, förstöra, glömma bort eller lämnat bakom mig i all sin prakt. Å andra sidan borde väl denna gråzon vara den perfekta balansen mellan den naiva tron om rosbladens underlag och cynikerns mörker. Men livet är inte bara svart, vitt eller grått. Det är varje färg i regnbågen och alla dess nyanser.

Det kanske är så livets stig ser ut – som en utsträckt regnbåge ut i oändligheten som en dag tar slut.

Blandade inlägg

Jag har blivit skänkt, eller kanske fått förbannat över mig, en förmåga att läsa av stämningar, att märka av saker och ting som inte står rätt till. Och allt som oftast stämmer det. När min hjärna mer eller mindre stängs ner och min magkänsla börjar tänka, så lyckas den allt som oftast uppenbara det som omgivningen försöker dölja.

Än en gång får mina fingrar det att låta som att jag är en högmodig jävel men nu med ett sjätte sinne. Så är inte fallet. Jag är samma tomte nu, som den som titulerade sin kuk som en snopp förut. Men ska jag skriva om min lilla snopp så måste jag ju även kunna skriva om min förmåga/förbannelse?

Varje gång min mage uppenbarar något så önskar jag att det inte skulle behöva tolkas av min hjärna då min hjärna tolkar, mer eller mindre allt, i mörkt sken. Per automatik så tolkar jag det som omgivningen döljer som något negativt, något som är negativt gentemot mig. Det blir för mig det enda logiska, att det som personen försöker knuffa in i mörkret är något som kommer att göra mig illa. Jag menar, varför skulle man annars försöka knuffa in det i mörkret, om det inte gjorde ont för den som man inte vill ska kunna se, höra eller känna?

Samtidigt som jag inte vill ha min förbannade magkänsla så älskar jag den. Den gör mig gott och får mig många gånger att tänka om. Men många gånger ligger den bara där och slår, skär och spottar. Som ett hånleende uppspikat på insidan av ögonlocket syns den varje gång jag blinkar, skriker ut dem där sekunderna som fick mig att koppla på den. Tankarna tar över och allt blir bara kaotiskt, slafsigt och förvirrat.

Men som sagt, ibland tvingar den mig att tänka om. Att sätta mig själv åt sidan och faktiskt stanna upp och hjälpa till. På Valborg var det min mage som tvingade mig att stanna på Fristadstorget, den ropade på mig och bad mig hjälpa den oroliga skara av ungdomar som förvirrat försökte hjälpa vännen som låg sovandes i busskuren.

Blandade inlägg

Det har blivit en stor del i mitt skrivande, i min öppenhet och ibland totalt nakna blottande av mina tankar, känslor och tillkortakommanden. Att faktiskt ge något av mig och den jag är, till dig som just nu sitter och läser, är ett privilegium. Att du läser är för mig en ära, att du berörs är för mig obeskrivligt, att du faktiskt tycker om det ibland blir en pinne i min hög. Min hög av pinnar kommer aldrig bli mer om jag inte fortsätter att skriva, det kommer ta stop och mitt lilla liv här på jorden kommer bli en död vandring längs stigen istället för vad det bör vara. En nyfiken vandring i skratt och gråt, en stillsam picknick i en glänt precis intill, hårda fall över stockar och sten, förvirrat spring på oupptäckt mark och allt annat som hör livet till. Som hör stigen emot döden till.

Ingen poet är jag, kan inte kalla mig författare, inte heller skribent, krönikör och journalist vill jag aldrig bli sedd som. Kan inte sjunga och spelar dåligt på min gitarr. Men i mina texter skapar jag stundtals musik, stundtals hjärtskärande, hjärtvärmande och ibland förstummande melodier där mina toner är våra bokstäver. I skrivande stund är allting bara mitt, men i ett knapptryck är det bara erat.

Blandade inlägg

Jag vet att världen inte är en plats för bara ondska, att det faktiskt finns soldater som önskar sig bli arbetslösa, att en och annan person på försäkringskassan faktiskt inte vill tvinga en sjuk medmänniska ut i arbete. Jag vet till och med att det finns vårdpersonal på äldreboenden som inte tycker att de gamla kan sitta i sitt eget urin medan de själva sitter och hånler på sina höga hästar. Men det är onekligen svårt att se dem bakom alla vedervärdiga människor som står i täten och slår. För det är de som syns, som skriker högst, tar all plats och fyller den tomhet jag i tystnad blickar in i.

Visst lyser jag av dubbelmoral i mina utspel, i mina tycken, tankar och känslor. Men jag är i förändring och dubbelmoralen kan jag inte kringgå trots att jag mer än gärna skulle vilja det. Ta konsumtion t.ex. som för mig var väldigt viktig förut. Älskade nya saker, dem senaste och oftast dyraste ville jag alltid ha. En genuin prylbög som i sin jakt på det materiella totalt kvaddade sin ekonomi. Självklart vill jag fortfarande ha nya saker, – den nya iPhonen sprang ned i min ficka mentalt vid första anblick – men å andra sidan så gör det mig inget att jag inte har den. Min halvtrasiga och smått fuktskadade ”gamla” iPhone funkar, visserligen lite som den vill, men den funkar. Och den irritation jag känner när någon konsumerar på samma sätt som jag gjorde, det vill säga utan att egentligen ha råd, måste ju betyda något.

Alla dessa förbannade saker som vi omringar oss med är ju ingenting egentligen, bara meningslösa och framför allt döda ting som vi inhandlar för att vi under en kort stund ska känna oss lite gladare, för att vi ska unna oss något som i slutändan inte betyder något. Det är helt absurt hur vi kan finna klädesplagg, mobiltelefoner, datorer, tv-apparater och smink vara så viktigt för att vi ska kunna leva i någon slags fiktiv helhet. Jag menar, vi alla är ju lika hela eller halva trots att vi införskaffat något nytt materiellt skräp.

Vi lever bara en gång och jag tror inte på någon himmel, något helvete eller något efter liv. Jag tror på mörkret, det står där och väntar på våra sinnen, på våra kroppar, men inte på vår energi. För vår energi blir aldrig svart, den dör aldrig utan lämnas åter till jorden…

Blandade inlägg

Hon bar sitt hjärta i kupade händer, för att vi skulle beskåda, skänkas, omfamnas av hennes kärlek – en kärlek som i en evighet ligger utsträckt inom oss.

Förenade i vår sorg står vi, i tårar badar vi, i vår kärlek lever vi tillsammans – precis som mormor ville.

Blandade inlägg

Det är en lögn allt ihop – ett hånfullt leende ligger över livet och det är jag som drar på smilbanden. För jag är tidvis den där mobbaren jag föraktar, den där obeskrivligt dåliga förebilden som med vapnet på tungan helt ignorerar mina medmänniskor. Men jag vägrar att släppa tron på mig själv; för i mig finns en outsägligt vacker kärlek, en medmänniska utrustad med genuin empati och omtanke. Försöker inte moralisera, klappa mig själv på axeln, höja mig emot skyn och bli större än er – försöker blott bli någon annan än en i mängden. Vi är alla lika unika, kärleken ser inte skillnad på folk & fä, och vi äger alla rätten att förändras.

Men man ska inte förändras. Man ska gå på i samma takt, med samma syn och samma selektiva hörsel för om man förändras så är man falsk, man är inte på riktigt utan vänder kappan efter vinden.

Blandade inlägg

Visst kan vi inbilla oss att det är tryggt i våra hem. Men så länge tv:n kastar in ondska i våra vardagsrum och så länge internet är en lekplats för mobbare så är de inte tryggt. Din son kommer att i sin ensamhet ändå bli nådd och få sin rätt att existera bespottad. Din dotter kommer att få vuxenvärldens skeva ideal och vedervärdiga levnadssätt serverat direkt i soffan.

Skolan är väl ingen idé att ta upp som en trygg plats, vi vet alla hur det ser ut, hur lärarna ställer sig bredvid och iakttar handfallet, hur rektorer tveklöst ignorerar problemen för att ”de inte kan”, ”inte förstår”, ”inte kan ha koll på allt”. Man serverar problemet med en tystnad och hoppas på att eldsjälar ska göra sitt, att mobbningen ska rinna ut i sanden och att den inte är så farligt som gråtna ögon berättar. Men den är farligare än vad tårarna berättar, den är värre än vad någon kan tro sig veta; för det är ett barn med smärta bakom alla dessa tårar, ett barn som med stukad själ haltar fram.

Ska vi slänga bort tv:n, stänga ner internet och börja med hemskolning? Absolut inte – då förlorar vi, lägger oss ner och ger upp. Vi kanske ska lyfta blicken och se vår del i det hela, se hur våra kommentarer runt om i tidningar, forum, bloggar osv. så lätt kan återfinnas, ordagrant, i meningar som skriks ut över skolgårdar. Vore väl en tanke att aldrig mer yttra orden ”de gör det för att de är kära” när ett barn på dagis gråtandes säger att någon knuffade och slog. Kanske ska tänka till innan vi säger att ”mamma gör sig fin” när hon står framför spegeln och målar bort allt unikt. En idé vore kanske att våga ställa sig emellan, våga bryta tystnaden och faktiskt våga omfamna problemet.

Blandade inlägg

Ett nytt jobb har jag landat i, en lön kommer att komma, skulderna kommer att gå när jag fyller gamarnas munnar och det känns bra. Det är onekligen obeskrivligt skönt att faktiskt stå på fötterna, att göra sitt bästa under arbetsdagarna och faktiskt göra det riktigt bra. Jag kan förnimma turerna till tvättstugan, Ikea-kassarna är fulla av kläder, både mina och barnens. Jag suckar av irritation när Viljas strumpor faller till marken, när Vincents gräsfläckiga byxor lämnar tvättmaskinen med samma fläckar som de hade när de lades in. Kan till och med se Elvins små tröjor ligga vikta på soffkanten. Det är en minimalistisk lägenhet vi bor i, svartvita bilder pryder väggarna, leksaker ligger strategiskt utlagda på golven och våra namn står på dörren som leder in till vår frizon. Stearinljus skrämmer mörkret när jag i min ensamhet gör det jag älskar, när jag låter mina ord bli allmänhetens, när jag gråtandes skriver ord jag inte kan tala och i eufori uttrycker min kärlek för mina barn.

Men det är långt dit. Innan den platsen är min verklighet måste jag fortsätta treva i ett inneboendetillstånd vilket gör mig ont, jag vill ha mitt och dela det med barnen, de förtjänar det. Det är nog till och med så att jag förtjänar det, prövotiden för mitt liv har gått ut nu; jag har bevisat att jag kan leva. Så lätt är det inte. Det vet jag och försöker inte inbilla mig något sådant men vill ha en paus. I ett avstängt läge glömmer man bort mycket som man tidigare tagit föregivet, t.ex. att ha pengar nog att kunna åka till jobbet för att tjäna ihop tillräckligt för att kunna åka till jobbet dagen därpå, eller att kunna lyfta telefonen och ringa.

Visst löser det sig alltid, pengar är inte allt och det är definitivt inte mer viktigt än att det behövs för att man ska kunna leva som en del i samhället. Det är inte världens undergång men det kan lätt bli humörets undergång.

Blandade inlägg

Mormors sömn kommer att ligga utsträckt över en evighet, hon kommer aldrig mer att vakna.

Det är svårt att förstå att allt det liv som brann i henne nu har slocknat. Men tanken på att energi inte kan försvinna skänker mig tröst. För det betyder att hon finns kvar. Allt det som glittrade i hennes ögon, all den kärlek som hon bar på finns kvar. Vi smeks av den när vinden kommer, känner doften av den när blommorna slår ut och ser den när solen skiner som starkast.

Och trots hennes eviga sömn så är hon klarvaken i alla dem hjärtan som älskar – och vi är många.

Mitt liv går vidare, men det känns som att jag på något vis lever bredvid. Som om att jag är avskärmad från omvärlden och mellan oss står ett stort fönster. Jag tittar in genom fönstret och ser er, försöker sätta upp gardiner för att ni ska slippa se mig. Men samtidigt försöker jag krossa fönstret för min sorg är varken unik eller privat, den är allmängiltig, precis som kärleken.

Blandade inlägg

Det är vedervärdigt hur man kan välja att såra någon endast för att lyfta sig själv, som att såren man skapar föder ljus åt den gloria man anser sig vara berättigad. Men allt heligt i den glorian ligger bortglömt i mörkret, bland all bortsprungen kärlek och omfamnat hat. Kvar sitter ni med era svarta auror. Ni är ondskans hjältar och kärlekens fiender, mörkrets väktare som med upphöjda näsor lever på lögner. För det är mer eller mindre allt ni har, era lögner. Ni bärs av dem, höjs upp av dem, lutar er emot dem och svingar dem så fort omgivningen börjar tveka. Som piskor viner de i vinden när någons ögon sakta öppnas, när någon ser er ondska slår snärten ögonlocket stängt.

Men mina stänger ni aldrig, mina ögon kommer alltid att stå vidöppna och jag kommer rakryggat att möta era blickar. Kärleken övervinner hatet, öppenheten besegrar tystnaden och sanningen krossar tillslut lögnerna.

Blandade inlägg

Hatet är fött ur smärtan den ger, förvirringen den väcker och tvivlet den skänker. Den där förbannade tystnaden är ett sträck över allt som sagts, ett fult moln över allt vackert som öppenhet är. För öppenheten är en solskenshistoria som alltid är genuin, alltid vacker oavsett innehållet.

Det är i öppenheten som trångsyntheten får vidgad vy och där förståelse och medmänsklighet finns. Utan öppenhet och bara med tystnad får inga fjärilar vingar och ingen kärlek får eka i en evighet…

Blandade inlägg

Han gick där, precis framför mig, denna outsägligt vackra pojke som är ett eko utav mig vacklade fram på sina små fötter. Mitt pappa-jag ville plocka upp honom, krama hårt, viska förlåt för ingenting men för allt. Ville känna hans hand i min och möta hans blick, borra ned min näsa i hans nacke och känna hans doft.

Men jag kunde inte, fick inte skapa en obekväm stämning för honom, hans moster ledde honom bort, hans mor slängde blicken bort, långt ifrån. Distansen åter ett faktum. Ett försök att obemärkt lämna mig där blev märkt i tårar som fyllde mina ögon, ben som inte kunde bära.

Satte mig ned, lutade mig emot väggen, ville inte gå sönder försökte hitta styrka. Hans vacklande ben blev mina ben när jag sakta rörde mig bort…

Blandade inlägg

Väntar inte på ett nytt liv i min famn, ser ett sakta vandra bort. Jag väntar inte ivrigt, förväntansfullt med stora ögon utan spjärnar emot mentalt. Staplar lyktor med bländande ljus framför mörkret; allt blir korpsvart gång på gång, får stapla om.

Min mor och min kusin löser korsord. Morfar sitter med sorgfyllda ögon och med stundtals drömmande blick svävar han ut genom det stora fönstret.

Vi sitter i sal 2 på avdelning 81.

Kan inte riktigt släppa tanken på vilka tankar som morfar tänker. Ser han samma mörker som jag ser när vi svävar ut bakom fönstret? Hans darriga hand vilar stilla på mormors arm. Skär kommande förlust i hans hjärta, smeks det tröstande av hoppet eller dansas det en paradoxal vals?

Vacker är kärleken i salen, sann och obefläckad.

Blandade inlägg

Ett ögonblick i din ögonvrå som tindrar
ditt hjärta varmt, magen pirrar, saknaden skriker,

En obeskrivlig känsla som beskrivs av ord
som är för små, för få, tillräckliga och vackra,

Kärleken är temporär, men tidlös…

Blandade inlägg

Ångesten var demonernas viskningar som skreks i känslosövande toner,
en önskan om död lämnades kvar när jag vaket låg nedsövd i min dödsbädd,

Livets alla gåtor, dess mystik och allt vackert glömdes bort, passade inte in,
själlös och hopplös, kärleken sprang vilset iväg på stigar av tårar som rann,

Fann hjärtats rätta frekvens igen, dubbla hjärtslag borta och viskningarna nu tysta,
slet mig upp ur min bädd och drog skynken bort såg ljus, log lätt i återväckt liv,

Sydde ihop min själ med hopp som kom åter, fann ett outsägligt vackert lapptäcke,
såg mina barn och lät min kärlek värderas av deras lycka, ovärderlig och sann,

Jag återvänder nu till verkligheten, samlar allt mörker i ett etui utan lock inom mig,
kan känna igen mig och förstå, får aldrig glömma bort eller tiga.

Blandade inlägg

Blandade inlägg

Outsägligt vacker var den tron ni bar till mig, åt mig, för mig,
när jag vankade bort väntade ni tåligt, förstående och förlåtande,
kärlek…

Blandade inlägg

Blandade inlägg